I känslan av att inte vara som andra finns också en identitet som föder kraft och mod. Som kväkare kan man också vara bekväm med sin särart och bejaka den.

Min egenart ger mig styrka

Julia Ryberg

I känslan av att inte vara som andra finns också en identitet som föder kraft och mod. Som kväkare kan man också vara bekväm med sin särart och bejaka den. Så kan man utgöra en kraft för fredsbyggande, skriver Julia Ryberg.

Jag representerade kväkarna nyligen i ett ekumeniskt sammanhang. Jag kände mig udda, vilket inte är ovanligt i liknande situationer. Jag kände igen bara en—en klok och erfaren människa, som jag vände mig till efteråt. ‘Kommer jag alltid att känna mig udda som kväkare?’ Svaret kom direkt med ett leende–‘Ja!’ och därefter kom ett tillägg, med glimten i ögat. ‘Men du odlar det ju lite grann!’ Jag har inte kunnat släppa kommentaren, och mina tankar inför denna krönika har rört gränser och gränslöshet, begränsning och frihet.

De första 1600-tals kväkarna beskrev sig själva ibland som: ‘a peculiar people’, alltså ett säreget folk. På vilket sätt är vi udda, och vad innebär det att odla det säregna? Numera är det inte genom språkbruk, klädsel eller andra sekteristiska drag som tidigare utmärkte samfundet. Idag är vi udda genom att vara ett gammalt världssamfund utan trosbekännelse, centraldokument eller hierarki. Yttre regler och doktriner har vi få. Däremot är vi rika på erfarenhet och välutvecklad praxis.

Mitt pedagogiska arbete med kväkarna i Sverige och vidare ut i världen består i att odla det som präglar samfundet. Vi vill bli bättre på att beskriva och gestalta vår erfarenhet av Guds ständiga, levande och förvandlande närvaro. Vi vill vara öppna och inkluderande, men vi samtalar också om var gränsen går—vad kan vi inte acceptera av trosinriktning eller ageranden hos dem som vill dela vår gemenskap? Vi har ibland alltför gränslöst accepterat sådant som visat sig destruktivt för gemenskapen. Den grundläggande insikten att det finns något av Gud i varje människa gör dock att vi betraktar den ‘besvärlige’ som en möjlighet för alla att växa. Var går gränsen?

I helgen var jag på kväkarnas studiecentrum i Birmingham, England. Där ledde jag en sammankomst för europeiska kväkare och intresserade från tio europeiska länder. Det var gränslöst spännande att mötas över gränserna och dela erfarenheter av att vara pyttesmå grupper med stor passion och lust att växa och verka. I tystnaden enades vi bortom språkliga och kulturella gränser. Det är olika att vara kväkare i Sverige, Italien och Ryssland. Hur mycket kan grundtemat varieras innan det inte längre går att känna igen?

Flera i gruppen gjorde stora ögon när jag berättade att jag leder samtal på kväkarvis i min lokala kyrka, deltar i ekumeniska sammanhang och att kväkarna är i alla fall något kända i Sverige. Gränser mellan kyrkorna verkar svårgenomträngliga i vissa andra europeiska sammanhang.

En ny erfarenhet har varit att hålla kväkarandakt över Skype — det är faktiskt mycket givande att sitta i gemensam tystnad och samtal i Hongkong, Kenya, Moskva, Sverige och Nya Zeeland — även om någon får gå upp mitt i natten och tända sitt ljus. Det är kanske inte så märkvärdigt med gränslösa möten mellan människor inom samma samfund. Alldeles igår fick jag höra om det fantastiska fredsinititiativet Peace Factory, där Facebook och Skype är medel för möten mellan individer i Israel och Iran, som gemensamt bekräftar sin vägran att kriga mot varandra. Rörelsen har snabbt spridits i hela världen, och det blir tydligt att gränser kan försvinna när människor vågar mötas—flera har lyckats träffas ansikte mot ansikte över ett samtal och en kopp kaffe.

Mitt arbete består också i att beskriva och förklara kväkarnas tro och praxis för människor som undrar, söker och ifrågasätter. Jag prövas gärna i utmanande frågor och gränsöverskridande möten. Ibland blir det benådade tillfällen, som när jag fick leda en frikyrkas ledningsgrupp i teambuilding på kväkarvis. Genom att leda tydligt utifrån min tradition, kunde särdragen i deras samfund framträda tydligare. Jag fick ökad respekt för en kyrka som står långt ifrån mitt samfund vad gäller trosinriktning och organisation.

På flygplatsen häromdagen upptäckte jag att jag stod bredvid en av Sveriges främsta skådespelare. Jag hade sett en av hennes föreställningar två gånger — så bra var den! — och utgjort en droppe i ett ivrigt applåderande människohav. Jag ville nå fram med ett personligt tack, när vi nu stod intill varandra. Att tala med henne hade dock känts som att överträda en gräns — privatperson måste man få vara! Jag skrev ett hastigt meddelande på ett gammalt boardingkort och gav det till henne innan jag vände och gick min väg.

Det är paradoxalt att begränsningar kan skapa frihet. Jag märker hur tydliga ramar för kurser, retreater och andakter ger trygghet och lämnar stort utrymme för Gud att verka. Även i fruktansvärda lägen har människor, som starkt begränsats av fångenskap eller sjukdom, kunnat vittna om en själens gränslösa frihet.

Javisst odlar jag kväkarnas särart! Den viktiga frågan är motiveringen och effekten. När vi vet vilka vi är och är tydliga — även i vår otydlighet och numerära obetydliget — kan vi utgöra en potent kraft i fredsbyggande och gränslösa möten.

Kommentarsfältet är stängt.