Under söndagen gav Ewa Lindqvist Hotz sin avskedspredikan i Sofia församling, om visioner för kyrkan och samhället, om en strandens teologi, i öppenhetens landskap, om den stafettpinne som hon och Seglora smedja har att förvalta. Här publiceras predikan i omarbetad version.

Idag har jag bett Kristian avsluta och inleda min predikan med sånger av Börge Ring. Det är förstås ingen tillfällighet. Kyrkoåret går mot sitt slut och frälsningen är tema för vår gudstjänst idag. I Börge Rings sångskatt är sorgernas och förlusternas mollackord många. Men genom allt går bastonerna, slagen från det hjärta som pulserar i och genom allt som finns för att världen skall leva.

För mig, som för många andra i min generations Kyrkans Ungdom, var det till ett soundtrack av Börge Rings musik, som vår barnatro tilläts växa i takt med våra kroppar och tankar. Idag är vi vuxna. Snart gamla faktiskt. Och trots att badrumsspegeln avslöjar att tyngdlagen börjar göra sitt i huden, nynnar många av oss fortfarande på sånger som hjälper oss att leva tätt, tätt intill guden.

Jag gillar inte bara det teologiska soundet i Börge Rings låtar. Jag gillar också gunget, schvunget, ”sozein”, det ord i den grekiska nytestamentliga grundtexten som blivit det lite styltigare ”frälsning” på svenska. Sozein betyder läka, återställa. Alltså en ganska annorlunda betydelse än ”frihalsa”, som frälsning kommer av. Språket har betydelse för hur vi uppfattar vår inre och yttre värld. Det kan vara svårt att öva upp blicken för den pågående läkningen om orden vi använder inte hjälper oss att urskilja den, för den pågående gudomliga räddningsaktion nedlagd i själva skapelsen som vill hjälpa den som tappat bort sig att komma hem. Hem till sig själv, till sin kropp, sina tankar sin längtan. Hem till Gud när tiden är inne.

Det märkvärdiga, det förunderliga, med sozein är att den kommer till oss utan vår ansträngning, helt utan att vi skickat upp en enda nödraket från den bräckliga farkosten. Utifrån inifrån livet självt kommer den. ”Älskande finner inte varandra ute i världen. De finns i varandra från början”, skriver Jalal Al-din Rumi redan på 1200-talet. Rumi beskriver i sin lyrik en läkningens eller återställningens lyrik, kanske präglad av det teologiska konstnärskap som utvecklades i Mellanöstern i de kristnas krets tusen år före hans tid.

Vi ser den här tanken på skapelsens inneboende läkekraft glimta till i Markusläsningen idag, där Jesus talar om hur kornet ”gror och växer, utan att man vet hur”. Av sig själv. I ljuset av Markusläsningen blir sozein en övning i att lyssna in underströmmarnas sång, strömmen av under, som brusar genom våra egna kroppar, i kyrkans kropp, i världens kropp. Ett pågående hopp som kan transformeras till ord och handlingar som helar en söndrad skapelse. Liknelsen påminner alltså om samspelet mellan djupförankrad tro och profetisk handlingskraft, påminner om den stående inbjudan till oss att samverka med den. Det finns ett samband mellan tillit och tuffhet. Det finns en stridbarhet som inte bottnar i narcissistisk självrättfärdighet utan som hämtar sin energi från de strömmar som vill läkning, som vill helhet och helighet.

Hovmannen Nehemja, som till och med fått en egen bibelbok för att vara vår förebild på vägen: ”Himlens Gud skall ge oss framgång”! säger han till en omgivning mättad av missmod. Den gammaltestamentliga läsningen handlar om hur han sätter sitt liv i läkningens tjänst och bygger upp det raserade templet igen. Budskapet tycks vara att det finns alternativ till gråtandet över spilld mjölk, det finns alternativ till jämförandet av tappade sugar. Destruktionen har inte sista ordet. Tvärtom. Tvärtom. Där synden blir större, där överflödar nåden än mer. Att vi får frälsningen som gåva och att vi sedan kan verka med den, detta är sozein.

Vi har hört talas om bergspredikan. Det vi hör i evangelieläsningen idag är en båtpredikan. Det är där, i vattenbrynet, nära stranden som Jesus väljer att förkunna, bland båtarna, näten, de smutsiga fattiga fiskarfamiljernas hem. Arbetarna på stranden levde under slavliknande förhållanden, hårt beskattade av den romerska administrationen vars lakejer inte tvekade att använda våld för att driva in den procent som enligt dem tillkom kejsaren.

Rakt in i slummen talar Jesus i liknelsernas kodspråk om den möjliga förändringen, om den framtid som växer underifrån. Med Guds hjälp. Och människors. Jesus talar i koder för dem som har öron som längtar efter andra tongångar än förtryckarens. Stranden tycks i evangelierna vara platsen för tilltal och transformation.  I Johannes evangelium är stranden platsen där den uppståndne Kristus visar sig för sina lärjungar. ”De trodde att Jesus var borta, de trodde att Jesus var död, så kom han på stranden en morgon som lyste röd”.

En som också gärna talar om stranden är Svenska kyrkans nyvalda ärkebiskop, biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén.

”Vår livsmiljö är inte entydighetens landskap utan strandlandskapets, gränsområdet där olika element och strömmar möts”, skriver hon i sitt herdabrev. ”Vi är skapta för att bottna där motsatser möts, där strömningar bryts, där det föds än dimma, än klarhet. Vår livsmiljö är både-och, snarare än antingen-eller. Historien är full av exempel på hur fel det blir när människan förnekar detta livsvillkor av både-och och vill skapa enhets- eller renhetskultur där bara en enda absolut sanning är tillåten.”

Beskrivningen av trons liv som ett strandliv, kan tyckas oförarglig. Men för många, inte minst kristna, kan strandlandskapets spiritualitet vara djupt provocerande. När Lars Åke Lundberg och Anders Frostenson framförde den nydiktade psalmen ”Guds kärlek är som stranden” för organisten i Gustaf Vasa kyrka, tog kyrkomusikern notpapprena och rev sönder dem framför ögonen på dem. Det stämmer till eftertanke av våra mest älskade psalmer, med bilder och toner som hjälpt många att hålla kvar vid och släppa taget om livet, blev skandaliseras när den kom, dess poetiska upphovsmän utmålade som provokatörer.

Men hur kommer det sig att stranden provocerar? Om Guds kärlek är som stranden bör ju också de troende söka sig till platser som är som den. Men strandlandskapet är ju en oskyddad plats, en miljö där vad som helst kan komma in med vågorna. Den som söker sig till stranden, söker sig också med berått mod till det oreglerade och okontrollerade, de mer motsägelsefyllda dimensionerna av livet. Kanske är det inte så konstigt att strandkristenhetens djärvhet skrämmer, den söker medvetet till en tillvaro långt borta från de k-märkta skyddsrummens välordnadhet.

Nära vattnet finns förstås glädje, liv och längtan. Men vid samma hav möter också död och en fruktansvärd oförutsägbarhet. På den historiske Jesus tid var stranden en plats där en systematisk förnedring av människor kom i dagen. Också i vår tid påminner stranden om världsordnings orättfärdighet. Vi lever i en tid då döda kroppar i hundratal flyter in med vågorna kring Europas stränder.

Ja, strandlandskapet utmanar fortfarande var och en som hävdar att kyrkans främsta uppgift är att bevara en så kallad ”klassisk kristen identitet”, där lackmustestet på den kristne är att hen betraktar Jungfrufödseln som en biologisk fakticitet. Strandens verklighet kräver något annat, frågar efter en djupförankrad Kristusnärhet som bär utanför en institutionell verklighet, som vågar värna kontinuiteten genom växlingen. Frågar efter mer än dogmatiskt småskurenhet, frågar efter en kristenhet som vill värna allas mänsklighet.

Strandtillvarons dramatiska oförutsägbarhet provocerar. Den manar fram ett nytt sätt att vara där oväntade lösningar och kreativa beslut, höjda röster, oförankrade initiativ och insatser bortom all välordnadhet. Genom valet av Antje Jackelén har den öppna folkkyrkan meddelat att man vill återvända till ett fornkyrkligt läkande arv av strandnära verksamhet.

Antje Jackelén har lyft fram sitt valspråk ”Gud är större”, hämtat från ett av kärleksbreven i Nya Testamentet. Men med det valspråket gör hon en lika omisskännlig som vänskaplig vink till svenskar med muslimsk bekännelse. Allahu Akbar. Med sitt valspråk ritar biskop Antje en vänskaplig fisk i sanden till dem som Med ”Gud är större” hittar hon ett språk som når fram till den som är i minoritet, i ekonomiskt, politiskt och kulturellt underläge, trots en alltmer polariserande retorik och politik.

Men Antje Jackeléns valspråk är också, givetvis, en blinkning till kvinnohistorien. Om den tidiga kvinnorörelsens portalgestalt Fredrika Bremer, som ung vuxen i det tidiga 1800-talet inte hade letat sig fram till en Gud var större än den auktoritäre patriarkala gud hon blivit itutad som barn, ja då hade en sådan som jag knappast stått här idag. Den patriarkale barndomsguden kontrollerade allt. Han hade format en hierarkisk världsordning där alla hade en given plats. Och kvinnans plats var i hemmet, mannens i samhället. Att ifrågasätta det skapelsegivna, det fastlagda statiska, ansågs vara djupt subversivt.

Ändå gjorde Fredrika Bremer just det. Som ung vuxen fick hon i sin kropp och i sin tanke känningar av underströmmarna jag talade om inledningsvis, hon hörde tilltal från livets innersta som viskade till henne om skapelsen som en pågående verklighet, om alltings föränderlighet, om läkningens möjlighet och att hennes kallelse var att tillsammans med Gud, tillsammans med det som gror och växer, utan att man vet hur, verka med sin frälsare i ryggen, så att det skulle bli ”Såsom i himlen, så och på jorden”. Hennes livsgärning, världsberömd författare och aktivist för fred och kvinnosak var besjälat av den radikala jämlikhetsvision som drabbat henne. Hon talar om sig själv som ”en profet om ett klarare ljus”.

Den nya teologiska grundsyn som Fredrika Bremer mejslade fram triggade förstås fram mycket, hån, hat, spott och spe från den lutherska enhetskyrkans präster och biskopar. Det var inte förvånande. Det hör ju till historiens undantag att priviligerade män stimulerar till nytänkande. De är ju ofta bakbundna som förvaltare av ärevördiga institutioner och positioner. Kvinnor, då som nu, har ofta större rörelsefrihet för sin kreativitet. De har helt enkelt mindre att förlora på att stå upp för sin egen och andras mänskliga värdighet.

Men inte desto mindre var det Torsten Bohlin, teologisk nytänkande biskop i Härnösand stift mitten av förra seklet som sa om sin inspirationskälla och förebild: ”Fredrika Bremer lyfte taket i Svenska kyrkan”.

Och det är här Seglora strand, förlåt, Seglora smedja kommer in i bilden. Det var med inspiration från den ”Bremerska taklyftarbranschen” som jag och min syster i smedjan Helle Klein beslöt att göra verklighet av drömmen om en tankesmedja i Svenska kyrkan. Det är i ”Taklyftandet” hittade ett gott samarbete med Sofia församling. Tillsammans har vi genom åren verkat för att Svenska kyrkan skall bli en plats som inte gör världen mindre, utan större. Som vidgar, inte krymper perspektiven.

När jag blev präst för femton år sedan hade jag inte någon tanke på att starta någon tankesmedja i Svenska kyrkan. Det var ju en tid av inre fördjupning och utåtriktat liv i Svenska kyrkan. Det var Ecce Homo-utställningar, Påskupprop för apatiska flyktingbarn och en KG Hammar som via den mediala predikstolen på sitt fromma och frisinnade vis hjälpte många att tro på sin tro.

När jag prästvigdes var hela Svenska kyrkan ju som en pågående tankesmedja, ett laboratorium av växelverkan mellan kyrka och kultur- och samhällsliv. Ylva Eggehorn och Abba-Benny skrev Millenniepsalmen, som handlade om en kyrka som liksom nått vägs ände och ville vända om, från maktanspråk och storvulenhet, mot den mänsklighet hon var satt att tjäna.

Men jag skulle snart få lära mig att jag hyst en väl stjärnögd bild av kyrkan. För när jag på hösten 2000 tillträdde min första prästtjänst skulle jag i den församlingen möta en vägg av motstånd mot präster som var kvinnor. Under högmässan, med utsträckta armar versus populum fick jag – när orgeln tystnade – ända in på huden smaka på hur det kändes att bli diskvalificerad av företrädare för en ficka av människoförtryck som ostört fått frodas i decennier. Detta var när KG Hammar var ärkebiskop. Detta var 32 år efter att psalm 289 trashats på orgelläktaren i samma kyrka.

Där och då landade en stafettpinne i min hand. En stafettpinne jag varken hade valt eller bett om, men utan att jag skickat upp en endaste nödraket från platsen där jag strandat, kände jag sozeinkraften, basgången, livets hjärtslag pulsera genom mig, och jag kände att jag ville, att jag kunde och att jag skulle samarbeta med den. Det fick bära eller brista. Det hade blivit min tur att kasta näten och, om inte förändra världen, så i alla fall möblera om på orgelläktaren.

Erfarenheter som den jag gjorde som nyprästvigd i Svenska kyrkan är förstås dyrköpta. Men det är ändå med en sorts tacksamhet jag kan se tillbaka på den där i mitt liv avgörande händelsen. Skärpt min uppmärksamhet, gett mig misstänksamhetens gåva, skulle jag vilja kalla den, den kontinuerliga påminnelsen att inte bara jag, utan också kyrkan, är simul justus ett peccator, både syndare och rättfärdig. Därför kan vi aldrig slå oss till ro, utan måste tillsammans med Skaparen fortsätta jobba på sozein, den pågående läkningen.

Vi lever i ett samhälle som plötsligt vant sig vid att kliva över tiggande människor på stan. Stadsmissionens direktor Marika Markovits säger att det bara är en tidsfråga innan vi också kommer att acceptera att barnfamiljer lever på gatorna i vår stad. Vi lever i en kyrka som ena dagen kan utse Antje Jackelén till ärkebiskop och andra dagen låta sexförbrytare som utsatt skyddslösa kvinnor för övergrepp fortsätta verka som präster. Vi lever i en tid då högerextremister sitter allt bekvämare i beslutande organ både i kyrka och samhälle.

Den numera avlidne franske diplomaten och motståndsmannen och medförfattaren till FN-deklarationen om mänskliga rättigheter efter Andra världskriget, Stéphane Hessel, skrev en tid före sin död:

”Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka. Vi deltar i en historisk rörelse som behöver vår personliga energi för att dra vidare”.

Vi lever med trons brustna arm i den halvfärdiga himlen, för att låna ord från Tomas Tranströmer. Vi som idag verkar i kretsen kring Seglora smedja tror, som Börge Ring, Nehemja, Fredrika Bremer och Stéphane Hessel, på den upprördhet som bottnar i personlig erfarenhet. ”Den som en gång djupt har känt ett enda lidande, den har känt alla andra lidanden” säger Bremer.

Därför kommer Seglora smedja att fortsätta hålla till på kyrkans och samhällets stränder benämna det som förminskar det mänskliga. Det finns mycket att uppröras över. Och jag gillar gunget, jag gillar schvunget, i Seglora sozein.

Nättidningen Dagens Segloras chefredaktör Arne Carlsson skriver i en artikel inför femårsfirandet av Seglora smedja:

Vi är med i en förändring där vi inte accepterar redan vedertagna värden och bindande strukturer. Vi lämnar den allmänna meningen om vilka vi måste vara, i syfte att bli en del av den kärlek som omskapar och ger nytt liv. Som Profeten Jesaja hör Gud säga: ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?”

Amen.