Fattigdom och korruption går hand i hand. Medelklassen har sina problem, men ur trygghet kan solidaritet också födas, skriver Martin Lind.
Strax söder om ekvatorn befinner jag mig på ett litet hotellrum i Arusha i Tanzania. Sedan länge är jag ombedd att åka hit för att leda tre bibelstudier vid en luthersk missionskonferens, predika och hålla en akademisk föreläsning om Dietrich Bonhoeffer vid universitetet i Makumira.
Det är mitt första besök i Tanzania. I min ungdom var Tanzania lite modelland för utvecklingen i den tredje världen. Julius Nyerere ledde landet och utstrålade en värme och förståelse för människans villkor, en hållning som den gången skiljde honom från åtskilliga politiska ledare på den afrikanska kontinenten. Julius Nyerere blev en folklig hjälte med socialistiska förtecken. Omåttligt populär i Tanzania, vän med Olof Palme. Vi svenskar tyckte att Tanzania var lite svenskt, påverkat av den svenska välfärdspolitiken. Nyerere var ”clean”, utanför korruptionen och gjorde sig känd som motståndare till det utbredda missbruket av offentliga medel.
Det är nu länge sedan. Men i Arusha firade man under min vistelse här helgdag till minne av Nyerere – det var fjorton år sedan han dog. På något sätt är han smått helgonförklarad. Hans bild finns i affärer och i institutioner.
Man minns och kanske skönmålar man. Idag är läget annorlunda. Den politiska situationen är oroande. Bara för någon vecka sedan förbjöds två dagliga tidningar. Dessa tidningar hade funnit belägg för korruption och det upp till landets högsta politiska ledning.
Våld mot kristna och mot kristna kyrkor förekommer och beivras ganska tvehågset. Det är inte länge sedan kyrkobyggnader satts i brand. Men samhället tar det inte på allvar. Något har förändrats och det i negativ riktning.
I kyrkans värld breder också korruptionen ut sig. Rapport efter rapport beskriver oklarheter och otillräcklig täckning för vad ekonomiska medel använts till. Sannolikt har korruptionen funnits länge. Missbruk av andras pengar förekommer ymnigt i den fattiga kyrkan världen över. Fattigdomen ska inte romantiseras. Men det är också skäl att se närmare efter vad som verkligen skett.
Själv har jag varit involverad i prästutbildning i södra Indien. Nu för ganska länge sedan. Men mönstret upprepas. Fattiga unga präster kommer ut i tjänst. De är fria från korruption, hängivna och i flera fall välutrustade teologiskt. Men när de möter verkligheten orkar de inte stå emot. Tar de till exempel initiativ till att en kyrka ska byggas måste de få in anbud. Någon anbudsgivare ger under bordet ett kompletterande besked. Tar prästen detta anbud kan han räkna med att få en större summa själv i egen ficka. Bygget kostar inte så mycket som anbudet anger.
För en fattig präst som kanske har syskon utan arbete, föräldrar med behov av operation och dyra mediciner är det svårt att stå emot. Han faller lätt för den korrumperade anbudsgivarens förslag.
Nu är det sant att korruptionen också har andra sidor. Den högsta politiska ledningen i Tanzania anklagas idag för oegentligheter. I kyrkans värld nämns personer som länge skott sig på andras bekostnad. Det är människor som under lång tid krävt in extra betalning mot tjänster som egentligen skulle vara gratis.
Man brukar säga att en stark medelklass är det bästa skyddet mot korruption. När jag kom till Indien för första gången fick jag besked av en erfaren svensk att jag skulle ge den lokala polisen hundra kronor under bordet – annars skulle våra uppehållstillstånd aldrig bli behandlade i rimlig tid. Polisen var underbetald och därför ett byte för korruptiva handlingar.
Det berättades i Indien att de mest förmögna aldrig betalar skatt. Den politiskt beslutade beskattningen är relativt progressiv och skulle dra in åtskilligt om de rikaste betalade. Men när skattmasen kommer för att kräva in skatt erbjuds han en extra årslön. Det är svårt att stå emot. Han kräver därför inte in någonting. En extra årslön är ett stort tillskott för den underbetalde skattmasen, för den rike en spottstyver.
Medelklassen är normalt inte mottaglig för den typen av korruption. Nu växer verkligen medelklassen dramatiskt i till exempel i Indien som räknar cirka 400 miljoner till dagens medelklass.
I Tanzania bor, säger man, 40 miljoner människor. Hälften tillhör en kristen kyrka, muslimerna är ganska få. Resten hör till de traditionella ursprungsreligionerna. Fattigdomen tycks utbredd.
Den fattiga kyrkan har många brister. Säkert kan vi lära av varandra. Men knappast är kyrkorna i den tredje världen idealet. Ingen nu levande kyrka är det stora idealet. Vi får lämna det svart/vita och hänge oss åt mer nyanserade skildringar.
Vår rikedom i västvärlden är både handikapp och privilegium. Vi lever på en oansvarig nivå med tanke på den orättfärdiga fördelningen bland jordens folk och med tanke på rovdriften på Guds natur. Men våra ekonomiska tillgångar ger oss också en möjlighet att praktisera kristen solidaritet. Det är stort och det borde ske i väsentligt större utsträckning och omfattning.
Den fattiga kyrkan behöver det.
Världen behöver det.
Bäste Martin Lind, din okunniga och naiva beskrivning av en av de mest långlivade diktatorerna i det postkoloniala Afrika är slående! Tre minuters läsning på Wikipedia borde ha fått dig att fördjupa dig något i denne mans folkförföljelser, terror och mord på politiska motståndare.
Att du sedan höjer ”medelklassen” till ideal ligger väl helt i linje med dagens champagnesocialister!?
Det var hårda ord Antony men kanske behövs de? Sverige och deras fattiga var de som byggde kyrkorna med hårt slit och godsen betalade för att få de främsta platserna i kyrkan. Inte nog med detta, de anställde prästerna också. Det tog slut på 1920-talet.