Tiden är förbi då församlingarna kunde göra allt. Nu måste vi samarbeta för att nå ut. Kanske är inte utskick per slentrian bästa kommunikationen, skriver Emilia Lindstrand.
Ibland måste man dö lite för att uppstå, tänker jag. Och kanske är det där vi är nu. Jag tror att vi så gärna vill nå ut, så gärna vill att fler ska hitta till kyrkan. Att vi glömmer varför. För att nå ut använder vi, bland annat, kommunikatörer. Jag är en av dem och jag älskar mitt arbete. Men jag kan mer än affischer. Jag vill mer än annonser. Och jag vet att äkta förändring börjar inifrån.
Har vi, som kyrka, glömt hur man berättar? Vi skulle kanske vara betjänta av ett uppvaknande: att under en begränsad tid inte låta trycka någon affisch eller annons. Att tvingas använda andra vägar än utskick. Vad skulle hända då? Skulle jag bli lite flitigare i mina besök på babycaféet, skulle musikerna börja berätta om katekumenat på facebook, kamreren om gudstjänster för grannen, präster om körer för syföreningen och pedagoger om pilgrimsvandringar för ungdomsgruppen? Jag tror det, efter några veckor av tystnad. Framför allt tror jag att det är där – och inte med affischer – som en kommunikatör verkligen kan sporra, hjälpa, engagera och delta.
En fattigare kyrka kräver att varje utskick, annons och affisch är medveten, vald och resultatet av en prioritering – inte något som görs per automatik inför var och varannan konsert eller verksamhet. Tvärt om: vi ska synas men hellre sällan och genomtänkt än ofta och halvhjärtat. Och vi ska hålla hårt i plånboken, för förtroendets skull, för ekonomins skull och för kyrkans skull. Det får inte vara så, att diakonin behöver tigga till en julgåva åt behövande samtidigt som musiker kan annonsera i tidningen två gånger på en vecka.
Vi lever i en tid när vi måste våga prioritera: kostnader, aktiviteter och verksamheter. Och väljer vi något, måste vi också våga välja bort något annat. Tiden när varje enskild församling kan göra ”allt” är förbi. Välkommen till samarbetets tid, där vi får hjälpas åt i kontrakt och stift. För att kunna finnas för de som behöver oss mest. Sen kommer det andra, tofsarna och pyntet. Men idag måste vi välja en riktning, ett fokus. Vad vill vi satsa på i den här församlingen, varför då och hur gör vi det bäst? Och hur mycket får det kosta, av pengar och arbetstid och papper och förtroende? Vad har vi egentligen råd med?
Varför inte vända på flödet och låta oss,det s.k.gudstjänstfolket,anmäla oss för att få mailinfo, som vi vill ha, och sedan vara budbärare i vår närhet.
Alla ansvariga i olika verksamheter bör hjälpa till att samla in mailadresser och hålla dem uppdaterade (gärna med intresseområde).
Tilläggas kan att i dessa datoriserade tider är ändå ett gammaldags personligt brev till den som är intresserad ett oslagbart infosätt, det läses,men porto är kostsamt.
jag tänker att en krympande ekonomi tvingar till tydlighet och prioriteringar. Men om inte kompetensen finns där då så kommer det fortfarande skickas ut brev clipartbilder samtidigt som fikat på äldreboendet dras in.