Jackie Jakubowski har många försonande kvaliteter. Men i sitt försvar för Israel är han lika selektiv som dem han kritiserar, skriver Bernt Jonsson.
Jackie Jakubowski är en begåvad författare. Dessutom mycket stimulerande och tänkvärd, när han skriver om existentiella och religiösa frågor. Läs hans böcker Ljudet av alef och Bortom beit. Nyanserat presenterar han där judiska tankar om minne och identitet, öde och tid, blod och arv, Gud och diasporan. Mycket fascinerande texter.
När han kommer in på politiska frågor, är han plötsligt en helt annan skribent. Om han inte direkt försvarar Israels hårdföra politik mot palestinierna, angriper han dem som kritiserar det israeliska agerandet och som vill hjälpa dess regering att komma på bättre tankar. Det senaste exemplet är hans krönika Aktivister med selektivt samvete i Kyrkans Tidning (130926).
Bland dem som bara tittar på medan det syriska blodbadet pågår finns även ”många som annars gärna fördömer och kräver bojkott mot Israel när det besvarar Hamas raketbeskjutning från Gaza mot israeliska gränsstäder. Samma personer återfinns på passagerarlistor på propagandajippot Ship to Gaza. Bland de mest högljudda aktivisterna med selektivt samvete är islamologen Mattias Gardell.”
Om inte Jakubowskis krönika ska ses som en ovanligt raffinerad form av självkritik – för vem har väl någonsin sett en artikel, där han engagerat försvarar palestiniernas mänskliga rättigheter? – så kan missilerna till och från Gaza lika gärna beskrivas utifrån omvänt perspektiv:
Världen accepterar tålmodigt Israels kollektiva bestraffning av Gazaborna, när Hamas besvarar Israels raketbeskjutning av dem, som inte har några skyddsrum att fly till.
Sanningen är ju den, att i den ständiga rundgången av våld är Israel en så mycket effektivare våldsverkare. Över 500 palestinier dödade efter det senaste Gazakriget mot 20 israeler (www.btselem.org). Redan av det skälet borde palestinierna enbart använda sig av ickevåldsmetoder. Effektivare och mycket mer förödande för ockupationsmakten.
Sen är det kanske dags att avslöja en hemlighet om oss aktivister:
Vi engagerar oss oftast i moraliska/politiska frågor, som är försummade i den allmänna debatten, där politiken missgynnar förtryckta eller där det finns en skrämmande politisk passivitet. Aktivister arbetar i motvind i förhoppning om att kunna vända vinden.
I fråga om Syrien finns det ingen motvind. ”Alla” är ense om att fördöma regimens nu aktuella övergrepp, trots att dessa inte pågått i decennium efter decennium. Om även Ship to Gazas aktivister gör det offentligt och tillsammans, spelar det ingen roll – vare sig till eller från. Det vet naturligtvis Jakubowski. Hans krönika drivs inte av omsorg om Syriens folk. Hans hjärta blöder för Israels rätt att bedriva en våldspolitik, som drabbar både israeler och palestinier, och som alltmer isolerar den israeliska staten inom världssamfundet.
Vinden håller på att vända. T o m EU har fått nog. Det oroar Jakubowski – aktivisten med ett selektivt samvete.
Kan det finnas en relevant skillnad i att Hamas och andra aktörer i Gaza i ord och handling vill utradera Israel från kartan, medan Israel drog sig tillbaka från Gaza för att palestinierna där skulle få självstyre och helst, på sikt, utveckla fredliga relationer med Israel? Om det hade funnits allvarliga ansträngningar från de senare att erkänna Israel som stat och förhandlingspart, så hade Israel knappast behövt försvara sig med valda medel.
”Den demokratiskt valda” regeringen i Gaza använder israelisk cement för att bygga kidnappningstunnlar in i Israel. Vad än Israel svarar på detta kommer det att anses vara ”kollektiv bestraffning”. Varför? Därför att de som har valt denna regering har inget ansvar. Men på andra sidan gränsen är det precis tvärtom. Den israeliska regeringen är en ”odemokratisk apartheidregim”, men hela Israels (judiska) befolkning är kollektivt ansvarig för dess agerande. Därför är det en heroisk akt av motstånd att skära halsar av en sovande judisk familj, inklusive spädbarn. Dessutom lyckas Gazaregeringen för dåligt i sina försök att mörda så många judar som möjligt – det är det som Bernt Jonsson kallar för motvind. För få judar dör, helt enkelt.
Den mäktiga, skattefinansierade antiisraeliska lobbyn har kastat moral överbord sina båtar till Gaza. Hade de verkligen brytt sig om palestinaarabernas öde, hade de nu stått utanför den egyptiska ambassaden och protesterat mot att landet håller sin gräns mot Gaza (ja, det finns en sådan!! Viste ni inte??) stängd. Att man dödar de, som försöker ta sig till Europa. Men en arab, dödad av andra araber är ointressant, om det inte går att skylla på judar.
Ship to Gaza struntar i palestinaarabernas öde. Det är Israel de vill åt. Med Svenska Kyrkans välsignelse.
Det selektiva samvetet får nog mer tillskrivas ”aktivister” som Bernt Jonsson som helt bortser från respektive parters målsättning, i Hamas fall utrotandet av Staten Israel och dess judiska befolkning. Det går under definitionen antisemitism under vilket ansikte det sen framträder.
Mvh, Torgny Rabe
Israel är en stat som i decennier mötts av hård moralisk kritik från omvärlden, särskilt från politisk vänster. Den har handlat om olaglig annektering av palestinsk mark, ett slags apartheidpolitik riktad mot palestinier och därmed brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. På många håll i världen gör regimer sig skyldiga till liknande eller ännu värre synder men de fokuseras inte i samma utsträckning och med samma intensitet som just Israel. Judar som i övrigt framträder med gott omdöme kan ibland hänföra den särskilda glöden i kritiken av Israel till starka underströmmar av en växande antisemitism som är farlig för oss alla.
Sådana underströmmar finns säkert. Antisemitismen förblir ett problem i Europa. Trots detta är en sådan tolkning djupt problematisk om den hårdras. Det finns ett annat perspektiv på saken: Israel är i sin grundstruktur en västerländsk stat med ett öppet offentligt samtal och ett demokratiskt-parlamentariskt statsskick. I dess interna debatter möter ofta samma kritik av israelisk politik som vi kan läsa i svenska tidningar. När en sådan stat ändå tycks ha fastnat i en långdragen, rigid och självdestruktiv ”hökpolitik”, skapar det oro, besvikelse och upprördhet i den demokratiska världen. Detta är lika begripligt som att det israeliska folket är hårt stressat i känslan av ett ständigt närvarande hot. Solidaritet med palestinierna behöver alls inte inbegripa fiendskap mot Israel.
Om alltför många israeler låser sig i föreställningen om att ”hela världen är mot oss” är detta något som främst gynnar den militanta höger som ser militär överlägsenhet som Israels enda räddning. Hela världen är inte mot Israel. Dess rätt att leva och utvecklas torde vara en viktig angelägenhet för flertalet svenskar. I den stundtals hårda kritiken av Israel finns därför också underströmmar av solidaritet med detta land och med hela det folk inom vilket så många gett ovärderliga bidrag till den mänskliga civilisationens framväxt och dess fundamentala etiska värden.