Bernt Jonsson bevakade hearingen av ärkebiskopskandidaterna som ägde rum under tisdagen och skriver om vad som förenar och skiljer kandidaterna.

Två höga bord, klädda i vita strumpor, två utfrågare och tre höga stolar – det var sceneriet för hearingen med de fyra återstående kandidaterna till Svenska kyrkans ärkebiskopsstol. Den femte – Göteborgsbiskopen Per Eckerdal – hade i praktiken gett w.o. genom att avstå från att komma till kyrkan i Gottsunda, Uppsala.

I fonden dessutom Sven Ljungbergs väldiga mosaik med motiv från Uppenbarelsebokens vision om livets flod och träd, som bär frukt varje månad. En utmaning som de inblandade dock vände ryggen till. Inte heller hade de den uppländska historien framför sina ögon; takfriserna med det motivet sitter så högt, att betraktaren riskerar att få nackspärr.

Utfrågningens fokus låg på nuets och den närmaste framtidens utmaningar för kyrkan. Utfrågarna Anette Novak och Petter Karlsson blev allt eftersom dagen gick allt varmare i kläderna, och efter en något trög start blev den ömsesidiga kommunikationen bättre. Deras ansträngningar att tydliggöra stora åsiktsskillnader mellan kandidaterna var dock inte särskilt framgångsrika, därtill var de alltför försiktiga. De utfrågade undvek på bästa politikermaner att lämna blottor, och de hade med all säkerhet läst varandras opus på Svenska kyrkans webb för ärkebiskopsvalet och sen medvetet eller omedvetet lagt sig i en mittfåra.

Triangulering är kanske ett för starkt ord, men ingen stack ut i sin analys av t ex den nedåtgående medlemstrenden. Alla betonade – Antje Jackelén allra starkast (resultat av USA-erfarenheter?) – hur viktigt det är, att kyrkan inte bara bärs upp av alla sina anställda utan av sina medlemmar. Påfallande var också, att samtliga tog spjärn i sitt barndop, när de skulle förklara, varför de var kristna. Ett sådant svar skulle inte frikyrkliga kyrkoledare ge.

Gemensamt för dem alla var betoningen av att Svenska kyrkan bör ha en aktiv roll i samhället. Ibland formulerades detta i diakonala termer, och den samhällskritiska, profetiska uppgiften uttrycktes inte lika tydligt, vilket nog utfrågarna borde ha gjort något åt. Likaså var samtliga positiva till en respektfylld religionsdialog, även om de ansåg att Jesus ger dem den djupaste gudsbilden. Ragnar Persenius ville inte begränsa människors ärliga sökande efter Gud och trodde, att de nog på olika vägar kunde nå Gud. De övriga betonade – med skiftande formuleringar – att judar, kristna och muslimer tillber samma Gud.

Hearingen lyckades framför allt att klargöra ÄB-aspiranternas olika personligheter, perspektiv, erfarenheter och temperament. Johan Dalman framstod som den begåvade, entusiastiske och glade församlingsprästen, som ibland – enligt egen utsago – har lite för bråttom att förverkliga sina goda idéer. Otålighet i jakten på resultat var f ö en synd, som även de övriga bekände.

Persenius framtonade som den luttrade biskopen, som fått ta en del smällar men som ledare hade lärt sig att vara diplomatisk utan att därför vara kameleontisk. Vad han i slutänden ansåg om eviga straff, som de övriga tog avstånd från, förblev något oklart. En bild för Guds frånvaro var hans besked.

Christina Grenholm såg arbetet med teologi i Svenska kyrkan som en höjdpunkt i sitt liv vid sidan om barnen, det senare en ståndpunkt som delades av alla. Lärare (vid universitet) och präst var hennes alternativa/kompletterande kallelser i livet, och bland kandidaterna var hon med sin mjuka och varma personlighet även den tydligaste pedagogen.

Utifrån hennes mångåriga internationella erfarenheter (uppvuxen i Tyskland med studier i berömda Tübingen och professur i Chicago) var det föga förvånande, att Antje Jackelén var den som mest förde in internationella perspektiv i sina svar. Hon var faktiskt den enda som nämnde Kyrkornas Världsråd. Tydligt inspirerad av Jürgen Moltmann är kyrkan för henne hoppets folk. Trots sin akademiskt höga position (2001-2007) hade hon – trots ett rikt socialt liv – som non resident alien i Chicago upplevt hur det är, att vara immigrant med få rättigheter. Dock hade hon Hammarskjölds Vägmärken och indianmusik att fly till och ta med till Sverige.

Vem som blir ärkebiskop i Svenska kyrkan kan tyckas vara en sak endast för detta samfund, men i praktiken angår den frågan många fler. Det ekumeniska samtalets förutsättningar påverkas, och den lutherska ärkebiskopen framstår i allmänhetens ögon – vare sig man gillar detta eller ej – som kyrkornas språkrör. Därför kan jag som medlem i Equmeniakyrkan känna detsamma som många européer inför amerikanska presidentval: Borde inte jag också få rösta? Och utan röst skulle jag då rösta på Obama och Jackelén!

Bernt Jonsson