Både idealisering och svartmålning av andra människor är uttryck för ett förfrämligande, som leder till isolering, ensamhet, okunskap och fördomar, akriver Are Kaspersen.

I mina hemtrakter står ett sjuhundrasextio år gammalt träd, knotigt och förvridet, likt ett vittne om forna tider. Men för mig har det kommit att symbolisera något tidlöst.

Det berättas att kaplanen Peder begav sig ut på pilgrimsfärd från trakten vid mitten av 1200-talet. På plats i Santiago de Compostela fick han ingivelsen att skapa en paradisträdgård intill den kyrka där han levde och verkade. Han fyllde sina väskor med exotiska rötter och fröer och begav sig av hemåt för att förverkliga sin vision. Av den forna prakten fanns i min barndom endast två förvridna små tallar kvar.

Som liten fascinerades jag av berättelsen om hur församlingsborna en dag började att bikta sig för de främmande träden, som lär ha vridit sig under tyngden av människornas hemliga sorger. Det sades, att när de en dag inte längre orkar bära allt som anförtrotts dem och vissnar ned, ska sjöarna svämma över och dränka alla bygdens invånare. Idag står bara ett av dem kvar.

Sångaren och författaren Hans Caldaras berättade i min församling för några år sedan om sin mor; en kvinna som hyllades och beundrades för sina sångframträdanden, men som likt så många andra romer även fick känna på normsamhällets förakt.

Han berättade om hur hennes öppensinthet och lyhörda hållning gjorde att människor kom till henne för att lätta sina hjärtan och då fick sätta ord på sådant de annars inte talade högt om. Som både romantiserad och föraktad spåkvinna fick hon nog se och möta mycket av det som många av oss gör vårt yttersta för att hålla under ytan.

Varje samhälle kräver sina syndabockar, även om föremålen för vårt förakt skiftar genom historien. Behovet av helgon tycks också vara konstant, även i samhällen som officiellt sett sedan länge har avskaffat dem. I rädslan för att möta ljuset inom oss utnämner vi andra, som får leva under trycket av våra krav och förväntningar. Trots sin skenbara motsatsställning representerar de båda fenomenen i grunden två olika fasetter av samma mänskliga tendens: att lasta över det i oss själva som skrämmer oss alla mest – ljust eller mörkt – på andra.

När vi gör oss idealbilder av den andre kan det kanske verka harmlöst, men är det inte egentligen bara en sida av samma mynt som våra nidbilder? Var och en som fått känna på det smickrande i att sättas på en piedestal vet hur smärtsamt det kan kännas att sedan bli nedplockad från den. Helgon har i alla tider värjt sig mot den gloria som omgivningen velat placera över dem och jag tror inte att det bara handlar om deras ödmjukhet.

”Kalla mig inte för helgon. Så lättvindigt vill jag inte avfärdas” uttalade sig den kristna aktivisten Dorothy Day, men likväl har många kämpat för att få henne helgonförklarad efter hennes bortgång. Så dämpas hennes radikalitet och hon blir till ett fjärran ideal som bara andra helgon kan efterfölja.

Idealisering och svartmålning av andra människor är uttryck för ett förfrämligande, som är avhängigt en viss distans. De bygger båda på ett ointresse för den mångskiktade helhet av såväl mörker och ljus som vi alla består av. Distans mellan människor leder till isolering och ensamhet, till okunskap och fördomar. Till rädslobaserade register över minoritetsgrupper.

Kunskapen om mellanmänsklig projektion och överföring är urgammal och vida spridd. Den har klätts i skiftande språkdräkter; från bibliska ord, via folktro och sägner, till nutida psykologiska termer. Tron på älvor och troll för numera en tynande tillvaro, men det är som att vi ständigt finner nya objekt för samma mekanismer. Vi skapar nya, eller återupplivar gamla, berättelser om den andre och får betala ett högt pris, som individer och som samhälle.

Tendensen att objektifiera vår omgivning – och oss själva – är livaktig och stark. Samtidigt bär vi alla på erfarenheter av stunder då vi överskridit denna tendens och upplevt något helt annat. När hinnan tunnats ut och fienden visat sig vara en vän. Ett troll som visat sig vara en älva – som visat sig vara både-och, precis som vi själva.

Kan det vara så att en del av de människor vi kallar helgon – liksom oräkneliga andra som vi aldrig skulle drömma om att romantisera – har funnit på sätt att bli kvar längre stunder i den erfarenheten? Så att den gradvis förankrats och blivit till livshållning.

Kanske har de tagit sig an ett utforskande av det egna mörkret och där skymtat ett ljus. Kanske har blicken klarnat något och kanske har omgivningen då börjat förändras.

Helgonet Franciskus lär själv ha kommit ur ett inre mörker, en vinter för många hundra år sedan, då han knäföll inför ett knotigt träd: ”Tala till mig om Gud.” Och trädet transformerades inför hans inre öga genom att slå ut i blom.