Religionsvetaren Jonatan Bäckelie efterlyser en vänster som inte redan från början har alla svar, men som ändå vågar drivas framåt av en vision om samhället. Högern har de senaste decennierna vunnit mark just genom förmågan att ändra icke gångbara ståndpunkter utan att ändra vision, skriver Bäckelie.

Vänstern måste våga vara ologisk

Jonatan Bäckelie 150x150Religionsvetaren Jonatan Bäckelie efterlyser en vänster som inte redan från början har alla svar, men som ändå vågar drivas framåt av en vision om samhället. Högern har de senaste decennierna vunnit mark just genom förmågan att ändra icke gångbara ståndpunkter utan att ändra vision, skriver Bäckelie.

Den politiska filosofen William Connolly föreslår i en bok redan för femton år sedan att ett av vänsterns definierande drag håller på att bli cynism. Att redan 1999, inte ens tio år sedan Berlinmurens fall och Sovjets kollaps uttala detta kan ses som både kontroversiellt och alarmerande. Sedan uppfanns Twitter, och sedan jag skapade mitt konto tycker jag mig ha fått Connollys tes bevisad oräkneliga gånger. Att lyckats ringa in sin egen helt fläckfria queer-intersektionella antifascistiska socialism och att varsamt utmejsla de mest förträffliga teserna som stödjer detta tycks vara den optimala lyckan.

Samtidigt så har knappast någon undgått att märka hur de kraftiga högervindarna blåser och hur olika högerfalanger tar allt mer mark. Inte bara genom att ett högerextremt parti numer sitter i riksdagen men också genom att högern tycks ha en helt omvänd strategi, jämfört med den jag beskrev ovan. Det här är inte ett inlägg om Sverigedemokraterna, utan om de som jobbar kollektivt, över ideologiska gränser, med att förflytta den svenska diskursen.

Det verkar som att den svenska högern på bred front – eller så är det bara ett policymöte på Timbro som har haft stort genomslag – kommit fram till tre saker: 1) Vi ska se till att den svenska politiska diskussionen förflyttas åt höger; 2) Det är inte lika viktigt att ha rätt som att ta mark, och 3) Vem som egentligen har rätt av alla de här perspektiven – det är något vi kan bråka om när vi väl har en kaka att fördela, när Sverige till en början är hyggligt med på noterna kring att det är något slags libertarian-kristdemokrati-stureplanscenter-Nozick-liberalism-konservatism-whatever vi ska ha. Att den generella riktningen de facto är positiv.

Jag tänker ta två exempel. Det första är en titt på tankesmedjan Timbros bokutgivningar. Deras utgivning spretar oerhört mycket och ger i alla fall sken av att vara motiverad av c:a 100% pragmatism och 0% övertygelse om exakt vilken som är den rätta läran. Det går helt enkelt inte att jämka samman Ayn Rands återuppgivningar, Carl Rudbecks ”Islam och Liberalismen” och Johansson Heinös statsvetenskapliga perspektiv på medborgarskap till något som ens liknar enhetligt.

Det andra exemplet är när SNS kom ut med sin granskning som visade att privatiseringar inom vissa sektorer inte var ekonomiskt fördelaktigt (inte så att det nödvändigtvis var en förlustaffär, men det var ingen ‘vinst’), vilket var det stora skälet som man hade angivit när privatiseringarna drevs igenom. Vissa skribenter blev visserligen upprörda och tyckte att SNS inte hade blivit ordentligt peer-review-granskade. Andra, och här kommer det, bytte helt sonika argument. Från att det ena dagen var ekonomiskt lönsamt med privatiseringar – till att det var en fråga om frihet och att valfriheten har ett egenvärde som inte kan mätas i pengar!

På samma sätt bygger idéer om marknadens förträfflighet på att det mänskliga subjektet är en rationellt kalkylerande egoist. Att Katrine Kielos i ”Det enda könet” (och många andra förstås) på ett förträffligt vis kan bevisa empiriskt att människor faktiskt inte är rationella i den mån som liberalismen är avhängig av, verkar – hör och häpna – inte bekomma liberalismen nämnvärt.

Istället tar man en ny ståndpunkt; människor måste ha rätt att vara irrationella, mycket av det som gör oss mänskliga är inte alls förnuftigt! Då är välfärdsstaten istället glädjedödare som hämmar människans frihet! Voila, se där! Dagen är räddad, nu fortsätter marchen … högerut.

Och så där håller det på. Medan jag gråter för mitt hjärtas alla människor som önskar vara solidariska men istället fastnat i tankar om hur man måste vara solidarisk med alla hela tiden för att annars är inget någonting värt. Min stilla undran är – var är den ologiska, irrationella vänstern? Den som hoppar på tåget av ren och skär pragmatism så fort någonting ens andas det minsta solidaritet och kollektivt ansvarstagande?! Och som skiter högaktningsfullt i om ens argument är vässade till sin absoluta spets eller utan inbördes stridigheter.

Exemplet fri invandring är en belysande fråga. Den enda möjligheten jag personligen ser till absolut fri invandring är om människor (både vi som är här nu och de som kommer hit senare) inte längre kan kräva några privilegier; om det inte längre finns någon välfärd. Utan omskrivningar så vill jag påstå att fackföreningsrörelsen med sin kamp för svenska arbetare också varit en reell bromskloss för invandring till Sverige. Och självklart är det lätt för de som är för en helt avreglerad marknad utan fackföreningar eller socialt skyddsnät att säga ‘kom!’ till invandrare. Men det de säger är ‘kom! vi erbjuder just ingenting’.

Här måste vänstern våga inse att det föreligger en spänning, men där det fortfarande är möjligt att vara för ökad invandring, ökad välfärd, ökad solidaritet, ökade olikheter mellan människor (utan att de övergår i ojämlikheter). Och när vi väl lyckats komma dithän att vi fått som vi vill och bollen åter är över ordentligt på vänster planhalva – då – kan den som fortfarande är sugen sätta sig ned och diskutera vilken form som är den högsta formen av den rena, allomfattande läran. Men tills dess har vi inte längre råd att vara separerade akademiskt bildade, svårt intelligenta intersektionella öar. Den sortens individualism och separatism är själv motsatsen till den solidaritet som måste återuppstå om den svenska vänstern åter ska kunna vinna mark.

Jonatan Bäckelie

Kommentarsfältet är stängt.