Bullkorgen var fullastad av hembakade kardemummabullar, ”dramaten” fylld till brädden av kaffekannor. Vi släpade oss ner till Alviks torg, en plats som många passerar, och gjorde en av de fasta bänkarna till vår, genom att duka upp informationsblad och pappersmuggar i massor. Efter två timmar var bullarna slut. Då hade vi lyckats rekrytera en ny frivillig, fått språka med väljare, konfirmandaspiranter, kyrknyfikna och gemenskapssökare.

Med andra ord gav vår väl investerade arbetstid långt mer resultat och effekt än annonser och församlingsblad någonsin kan göra. För vi var där, där människor är, och vi var glada och bjöd på kaffe och svarade på frågor och samlade pengar till diakonin. Men framför allt möjliggjorde vi möten: med människor men också med Kyrkan. Jag längtar redan till nästa gång! Då vill jag stå där i morgonrusningen. Då, när gratiskaffe smakar som allra bäst!

Det går ju mode i ord, som i allt annat. Just nu hör jag ”medlemsvård” och ”tillgänglighet” lite för ofta. Och jag tänker att när vi behöver prata om medlemsvård, då brister den uppenbarligen. När vi behöver påtala vikten av tillgänglighet, då finns den inte i tillräcklig utsträckning. Bra att komma ihåg för att öka dessa, är att göra precis motsatsen till vad ett vanligt bankkontor gör. Det är ett mål att ha: församlingen är inget bankkontor!

Eller är vi det? Vi har visserligen tillgänglighet i mobiler och e-post och laptops och plattor. Men för den som söker enskilt samtal en måndag efter jobbet, är vi tillgängliga då? För den som arbetar när de flesta arbetar, när är det tänkt att de ska boka dop eller vigsel? Ofta har församlingen dessutom lunchstängt, så det går inte att ta kontakt när du har lunch heller.

Tillgänglighet handlar inte bara om öppet eller stängt, om handikappanpassning. Tillgänglighet handlar också om hur det känns när du kommer till ett församlingshus: är det olåst eller måste du ringa på en klocka, känns det hemtrevligt, är det rent, får du ett leende, erbjuder någon dig en kopp kaffe? Det är också medlemsvårdande: öppna dörrar och en skön stol, någon som kan ge en pratstund även om du inte direkt har något ärende. För det är ju Din församling, inte personalens. I värsta fall blir församlingsexpeditioner inte mycket mer än arbetsplatser, och där tas hänsyn främst till anställda. Då ska dörren vara låst eftersom människor kan vara farliga eller fulla. Då ska besökare vara tysta, så de inte stör arbetsron. Då finns kaffe men bara till personalen.

Vi ska vara glada och tacksamma över varje människa som söker oss, som söker Kyrkan. Vi ska, som Jesus, vara där människor är. Vi ska till och med gå ut för att göra det! Ingenstans står ”stäng och lås dörren och klaga sen på att ingen kommer till gudstjänsten och att konfirmandstatistiken går ner”.

I Svenska kyrkans framtid är expeditioner öppna på kvällstid några kvällar i veckan, där finns någon som har tid, någon som blir glad och verksamhet som fungerar också för dig som jobbar heltid och har barnen varannan vecka. I Svenska kyrkans framtid går vi inte en gång, utan ofta, till torget och gör alla folk till lärjungar. I Svenska kyrkans framtid känns ingen församlingsexpedition som ett bankkontor.