Den viktigaste säkerhetspolitiska insatsen är idag att bygga fred och förebygga väpnade konflikter. Så sparas både liv och resurser, skriver Bernt Jonsson.
Var glad! USA:s krig mot Syrien är uppskjutet. Äntligen har förnuftet slagit till. Och Obama har fått en chans att skjuta upp kriget inte bara tills vidare utan för gott. Låt oss hoppas att han och övriga aktörer tar den.
Nu försöker det internationella samfundet gemensamt finna en fredlig lösning – visserligen inte på det syriska inbördeskriget men på Syriens innehav av kemiska vapen. Det är åtminstone en början. För Storbritannien finns det dessutom en möjlighet att slippa undan den värsta skammen. De har ju tidigare i år sålt produkter till Syrien, användbara för tillverkning av C-vapen,
Syrien har lovat att göra sig av med sina kemiska vapen och dessutom skriva under avtalet om förbud mot sådana vapen. Om det sker, har Israel inte längre någon ursäkt för att inte ratificera C-vapenkonventionen. Sen är det hög tid att på allvar börja driva kravet på Mellanöstern som en kärnvapenfri zon. En minst lika svår nöt att knäcka som inbördeskriget i Syrien.
Den stora svårigheten här är kärnvapenmakten Israel, vars grundproblem är föreställningen att framtiden bara kan säkras genom vapen (”to live by the sword”). Så länge som det synsättet styr israelisk politik är landet dömt att leva i otrygghet. Militär styrka kan inte skapa säkerhet. Det finns alltid läckage. Endast verklig fred är vägen till säkerhet.
Dessvärre finns tron på det militära försvaret även här hemma, både hos regering och opposition. Nyheten om att några ryska plan övat i det internationella luftrummet öster om Gotland utan att svenska plan visade upp sig i luften utlöste ett ramaskri. Detta har nu fått regeringen att satsa några hundra miljoner extra på militären utöver de 40+ miljarder det redan har. Resultatet av gammalt feltänk.
I stället borde en tyngdpunktsförskjutning ske åt ett helt annat håll på detta politikområde. I ett folkrörelseinitierat projekt Partnerskap 2014 har flera studier gjorts, som visar att en sådan ändring är både önskvärd och möjlig. I den tyngsta av dem – Fred Säkerhet Försvar – pekar Lars Ingelstam och Anders Mellbourn på behovet av en tredje pelare som komplement till försvar och bistånd.
De visar, att det faktiskt finns en bred politisk uppslutning bakom tanken, att den viktigaste säkerhetspolitiska insatsen är att bygga fred och förebygga väpnade konflikter. En sådan strategi sparar både liv och resurser. Med Anna Lindh som drivande kraft – sekunderad av Jan Eliasson – ställde sig EU 2001 principiellt bakom det synsättet. Inför den hotande konflikten i Makedonien tillämpade hon framgångsrikt tillsammans med andra EU-företrädare denna förebyggande strategi.
Både princip och erfarenheter talar alltså för den tredje pelaren. Sen behövs det även ett politiskt engagemang. Problemet är nämligen resurserna. Hittills har de i hög grad tillförts på nåder från biståndet, men om vi menar allvar med en tydlig fredspolitik, måste den byggas upp med en egen långsiktigt växande budget. Det handlar om politisk vilja och prioritering, om en tyngdpunktsförskjutning i både tänkande och anslagsfördelning. Resurserna tas lämpligen från det militära försvaret. Vilket parti vågar ta täten och i praktiken slå in på den väg som nästan alla i princip redan inser är vägen till en framtid i fred?