Hur kan sinnesron infinna sig, mitt i vetskapen om världens smärta, i medvetenheten om allt som egentligen borde göras? Men fastän till och med packningen som behövs för sinnesroutflykten har tillkommit på sätt som är skadliga för andra, så finns det ändå alltid vägar att ta ansvar och finna inre jämvikt, skriver Julia Ryberg. Jag skriver från flyget till USA, där jag ska förrätta en vigsel för en släkting och hälsa på kära familjemedlemmar.

Undanflykter ger ingen sinnesro

Julia Ryberg

Hur kan sinnesron infinna sig, mitt i vetskapen om världens smärta, i medvetenheten om allt som egentligen borde göras? Men fastän till och med packningen som behövs för sinnesroutflykten har tillkommit på sätt som är skadliga för andra, så finns det ändå alltid vägar att ta ansvar och finna inre jämvikt, skriver Julia Ryberg.

Jag skriver från flyget till USA, där jag ska förrätta en vigsel för en släkting och hälsa på kära familjemedlemmar. Det känns aldrig bra att resa med tanke på miljön. Jag måste komma ihåg att klimatkompensera.

Förra veckan var jag i den orörda svenska fjällvärlden. Jag åker för att få sinnesro. Det är mäktigt att dricka ur porlande bäckar, anpassa sig efter vädrets skiftningar, känna sin litenhet och livets flyktighet i det stora, öppna, urgamla landskapet. Man väger sin packning även på en sådan resa, och jag är privilegierad att kunna satsa på lättviktsutrustning av bästa kvalité. Terrängen var inte svårare än att jag samtidigt kunde reflektera under vandringen. Klimatförändringar märker inte jag däruppe, men jag vet att det orörda är en illusion.

Plötsligt hittade jag tecken på tidigare tältare och ägnade en god och förnärmad stund åt att fiska upp bitar av aluminiumfolie ur bäcken. En tom sardinburk och ett tomt cigarrettpaket fick också följa med till fjällstationen för återvinning. Jag hade i alla fall gjort mitt för naturen. Snacka om att sila mygg och svälja kameler (eller renar)! Jag vet att även min miljömedvetna vandring bär på krigets frön. Vad har inte min utrustning kostat i produktion och transport, kanske även slavarbete? Jag vandrade med det tillfälliga semesterbohaget på ryggen och föreställde mig en syster på flykt från och till inhumana lägerplatser, ett tyngre bohag på huvudet, ett barn på ryggen och ett i magen. Hungrig och rädd. Det kändes som om min packning tyngdes med många kilo vartefter jag reflekterade kring våldets många ansikten. Vari består mitt ansvar? Sinnesro fanns inte på kartan.

Tankarna går till 1700-tals kväkaren John Woolman, vars insikt om att slaveri var FEL behövde en generation innan samtliga amerikanska kväkare tog avstånd från slaveri. Hur många suckade inte och himlade med ögonen när John dök upp och började predika mot människoförtrycket? Reagerar kanske jag likadant nu, när mina samfundsvänner som brinner för ekorättvisa vill upplysa och utmana mig?

Alla ‘borden’ kommer över mig. Jag borde hålla mig bättre informerad om klimatförändringar och deras konsekvenser. Jag borde nagelfara mitt leverne. Jag borde göra något åt min bristande hängivenhet och offervilja. Jag borde kanske ifrågasätta mitt arbete, som innebär många resor. Det är lätt att lamslås. Jag vill dock vara fredsbyggare i detta sammanhang med lust, glädje och kärlek till skapelsen som motivation—snarare än ängslan, skuldkänslor och dåligt samvete.

Även i lätt terräng behöver man titta på varje steg. Då och då behöver man lyfta blicken för att se vartåt man ska—och för att njuta av det mäktigt sköna. Kan detta förhållningssätt vägleda mig, när jag kommer hem och fortsätter att navigera olösliga dilemman och smärtsamma paradoxer? Så här långt kommer jag just nu: Jag vill bli bättre på återvinning och ska fortsätta handla ekologiskt och rättvisemärkt. Mina inköp markerar ett ställningstagande. Om det på sikt drabbar plånboken, vill jag med glädje avstå något av mitt privilegierade liv. Jag hoppas lyssna bättre när mina aktivistvänner—t ex inom Quaker Earthcare Witness—berättar och utmanar. Jag ska stötta deras verksamhet med förbön och ekonomiska bidrag.

Jag hoppas aktivt stödja kväkarnas arbete vid FN och EU, som arbetar för lagstiftning i ekorättvisans tecken. Jag kommer att inhämta kunskap. Om jag av tidsskäl behöver välja mellan att läsa tidningen eller inspirationstexter, vill jag välja tidningen och läsa den som bön. Och jag vill inte begränsa mig till det ‘vanliga’ nyhetsflödet. Jag vill aktivt söka upp de konstruktiva lösningar och insatser som faktiskt görs i ekorättvisans namn. Utan att blunda för det fruktansvärda, kan vi välja att fokusera på och stödja det som är av godo.

Direkt efter en nyhetssändning om ofattbara våldsdåd i Syrien, kom det ett reportage om teknologiskt nytänk som A Liter of Light och One Degree Solar. Kreativa lösningar inom alla våldsdrabbade områden finns! Borde inte dessa få större plats i nyhetssändningar, för att visa att det finns andra vägar än de gängse?

Vi ska sila mygg men också låta bli att svälja kameler. Vi får inte blunda för mörkret. Samtidigt måste vi söka ljuset. Och när vi kommer tillkorta, kan vi vara ömsinta mot oss själva, stiga upp igen och vandra vidare en stund i denna vackra värld. Sinnesro har nog den som är ovetande och naiv. Går det att finna sinnesro när man skaffat sig tunga kunskaper, när man inser sin delaktighet och sin skuld, när man vägrar blunda? Ja, jag tror det…ibland händer det iallafall att det sköljer över mig en våg av nåd och glädje som faktiskt övergår allt förstånd, all ängslan och oro—utan att jag släpper verkligheten ur sikte.

Det blir strax en smidig landning i Chicago. Ett mått av sinnesro får jag när dyrbara dagar fylls med mycket kärlek och glädje. Obama är på väg till Stockholm och vidare med många fler till Sankt Petersburg. Tänk om de dyrbara dagarna kunde fyllas med kreativa samtal i icke-våldstecken! Det finns många sätt att klimatkompensera.

Kommentarsfältet är stängt.