Snart är det kyrkoval. Som tjänsteman i Svenska kyrkan får jag väl erkänna att det nästan blivit ett svärord: Kyrkoval. Det ska göras affischer, schemaläggning för röstmottagare, skrivas spaltmeter om nomineringsgrupper i församlingstidning och så den svåra frågan: hur får vi folk att bry sig, att gå och rösta?

Som anställd har jag god insyn i var knäckfrågorna finns, vilka de är, var grupperna skiljer sig och var de når samsyn. Men inte kan väl jag vara så ”aggressiv” att jag ifrågasätter eller ställer saker på sin spets? Inte högt i alla fall. För då kanske det verkar som om jag tar ställning för någon enskild nomineringsgrupp, och vi tjänstemän ska vara opolitiska.

Men Svenska kyrkan kan inte vara opolitisk! Vi i den drivs av och siktar emot evangeliet. Lyckas vi med det så får det också konsekvenser för hur vi agerar, för vad vi vill som kyrka och för vilka prioriteringar som görs. Om Gud bor i alla oss människor, så måste vår kyrka se Gud också i de som hamnat utanför, i de som saknar mat eller kläder eller uppehållstillstånd. Allt annat vore hyckleri.

Det är inför kyrkovalet som Svenska kyrkan borde höras mest, inte minst. Vart fjärde år trycks det extra på att i vår kyrka finns möjlighet att påverka, att önska, att kritisera, ifrågasätta och att drömma högt. Och det inför de som kan bli kyrkligt anställdas nya arbetsgivare: de som ska hjälpa församlingen att leva i Kristi efterföljd de närmaste fyra åren. Men själva är vi, som avsändare till kampanjen ”Gör din röst hörd”, tysta. Är det inte nu som frågorna borde ställas:

-Vad vill ni?
-Vad prioriteras?
-På beskostnad av vad?

Jag önskar att vi i Svenska kyrkan, alltså alla vi, skrek oss blåa (eller röda) inför kyrkovalet, och vågade efterfråga politik som andas evangelium. Jag önskar att chansen tas att få svar på frågor, att utmana nomineringsgrupperna att ta sitt ansvar i att göra kyrkovalet till ett val som faktiskt handlar om något. Något viktigt. Vart kyrkan är på väg. Vilken kyrka som finns om fyra år. Och hur vi når dit.

Gör din röst hörd, säger vi. Men själva kan vi anställda bara berätta när och var du kan rösta. Den mindre insatte får inte veta vilka frågor som är viktiga eller skiljer. Vi vet. Men vi säger ingenting. Som världens sämsta hemlis.