Egyptens självbild slås i spillror av arméns agerande. Orden sviker. Men revolutionen kommer troligen att fortsätta, skriver Helena Hägglund.

Hur analyserar man framtiden när människor slaktas? Hur finner man ord när något av det värsta som kan hända händer?

Jag tar hjälp av den brittiske journalisten och författaren Robert Fisks ord från en artikel i går; nej det som händer nu är inte dödsstöten för revolutionen, men väl dödsstöten för den egyptiska nationalismen.

Sedan jag flyttade till Egypten för två år sedan har varje blodig sammandrabbning, varje parlamentarisk förändring följts av den nervösa frågan; är detta slutet för revolutionen? Men revolutionen handlar om att bygga demokrati och demokratiskapande varken fulländas genom majoritetsval till presidentposter eller dödas genom blodiga massakrar. Vetskapen att folket kan organisera sig mot makten och förändra sakernas tillstånd lever kvar, även om militären just nu gör allt för att eliminera den vetskapen.

Över 600 egyptier dödades i går, många fler kommer att dödas framöver. Mängder av kyrkor attackerades och brändes ner i samma veva. Sekterismen är utbredd i Egypten, misstron mot minoriteter likaså. Det är något som har använts av alla hittillsvarande regimer för att legitimera sin makt och sitt användande av våld.

Men över detta lever egyptier med en idé om Egypten som den starka, oövervinnerliga nationen där historien skapades och där minoriteter respekteras. Även om den idén endast är en illusion så har den trots allt funnits där. Och militären legitimerar sina angrepp mot Muslimska brödraskapet med just att det är för nationens bästa, och Brödraskapet och Mursi-anhängarna målas upp som terrorister med utländsk agenda. När nu kyrkor angrips byggs bilden av nationens fiende upp ännu mer.

Stödet för militären är stort för att de är så oerhört sammankopplade med landets nationalistiska historieskrivning, men faktum kvarstår, 600 egyptier mördades i huvudstaden igår, och inte av israeliska eller amerikanska stridsflyg, utan av nationens företrädare. Det är svårt att resa monument över.

När den bilden blir klar dör den nationalistiska illusionen och således även nationalismens ansikte, militären. Nu är det upp till den demokratiska rörelse som vuxit fram de senaste 31 månaderna att förmedla den bilden.

Helena Hägglund