När en vän får det sista cancerbeskedet ställs tillvarons utsatthet på sin spets, också för Julia Ryberg. I förlusten förenas vi i den utsatthet som vi alla delar.

I förlusten förenas vi

Julia Ryberg

När en vän får det sista cancerbeskedet ställs tillvarons utsatthet på sin spets, också för Julia Ryberg. I förlusten förenas vi i den utsatthet som vi alla delar. När Jesus lämnade ut sig fullkomligt påminde han också lärjungarna och oss som går efter att lämna ut sig i tjänande, skriver Julia.

Sommaren har knappast varit vilsam. Flera krävande uppdrag har stått på tur och återhämtning har inte funnits på schemat. Jag får skylla mig själv. Jag har gapat över för mycket. Tröttheten har synts på mig, och det har inte gått att svara glättigt ‘Bra, tack’ när folk frågat hur det är.

Det är skönt att vara uppriktig, att inte låtsas ha oändliga krafter. Innanför utmattningen och behovet att dra mig undan alla människor, inte prata och bara sova, har det dock funnits en djup glädje och visshet om att jag brukats väl och att livet lever i mig—trots allt.

Det är kanske bra med mig ändå, om jag får kvalificera och nyansera vad ‘bra’ betyder. Att vara helt urlakad känner jag igen från barnafödandet. Inte ett ögonblick till orkar man… och plötsligt är rummet fyllt av nytt liv. Plötsligt har livet mångfaldigats i ett ‘vi’. Jag är helt slut efter denna sommar—och samtidigt helt full av liv och förtröstan.

En yngre vän, som redan hade en obotlig cancerdiagnos, har fått reda på att cancern spridit sig. Prognosen är avsevärt försämrad. Hon har småbarn. Hon är helt utmattad, vill inte träffa någon, vill dra sig undan, inte prata och bara sova. Beskrev jag inte nyss mitt eget läge med samma ord? Jag är dock, vad jag vet, fullt frisk och kommer snart att återfå mina krafter.

Vi har inte någon djupare relation, men jag kände mig manad att ta kontakt. Utan att veta om hon var mottaglig för det, textade jag ett trevande budskap: ‘Jag tänker på dig och håller dig i mitt hjärta. Skriv om du vill.’ Ett svar kom, med lika trevande ord om ensamhet och behov av någon som kan följa henne i det som kommer. Hon skriver att hon behöver min andliga visdom och vägledning. Jag svarar att jag inte varit i närheten av det hon ska gå igenom. Det är ju hon som går före mig i det ovissa.

Jag uppmuntrar henne att dela med sig till andra — hur vi väljer att möta döden, likaväl som hur vi väljer att leva livet, kan vara en stor gåva till dem som står oss nära. Hon skriver att vår korrespondens gör att jag får minnas henne åt barnen, som kommer att ha endast vaga minnen av mamma. Jag har alltså förbundit mig att följa en människa som ska dö i förtid. Orkar jag egentligen med detta? Har jag något val? Det har liksom blivit ett ‘vi’ av två människor som trevar mot varandra.

Jag höll ett anförande nyligen på en kväkarkonferens på Irland. Ett par hundra människor hörde på när jag berättade om min 30-åriga andliga resa mot att äntligen kunna identifiera som kristen. Jag avslutade anförandet med en önskan att få lyssna till varje åhörares andliga resa—det är ju i delandet som vi växer. Jag kände mig manad att gå i god för min önskan. Därför frågade jag varje människa, som kom fram och tackade, vad i mitt anförande som kändes igen eller kändes utmanande. Det uppstod flera goda samtal under de följande dagarna.

Egentligen orkade jag inte med flera ord, men dessa samtal kändes viktiga. Varför? Jag hade lämnat ut mig i en mycket personlig monolog. Att inbjuda till samtal gjorde det möjligt för andra att svara an. Det blev dialog. Det var inte längre jag och publiken. Det blev ett ‘vi’ i varje samtal. Jag visste att mitt budskap kunde vara något kontroversiellt och jag var beredd på teologiska motfrågor och att behöva försvara min tro. Istället fick jag mänskliga ‘medfrågor’ – som blev ömsesidiga utbyten av erfarenheter.

Jag tänker på Jesus och vad det är att följa honom. Han måste ha varit oerhört trött ibland. Från det ena stället till det andra, stora grupper som ville höra honom, tala med honom, röra vid honom. Evangelierna berättar om många samtal han hade med enskilda människor. Han hade förmåga att nå rätt in till det väsentliga, till det som var angeläget hos varje människa. Han sparade inte på krafterna. Han gömde sig inte och försökte inte komma undan. Han lämnade ut sig fullkomligt, ända in i döden. Han påminner lärjungarna om att även de kommer att lämna ut sig i tjänande.

Jag vill också vara lärjunge. Jag vill öppna mig för honom och ett samtal om vad jag känner igen och vad som är utmanande i lärjungeskapet. Vad begär kärleken av mig? Hur är det med egot, offertänkandet, prestationskraven? Samtalet blir ett ‘vi’ mellan honom och mig.

‘Håller du på att ta död på dig, människa?’ har en och annan vän undrat under sommaren. Visst behöver jag vila, och det ska jag snart—mina nära behöver mig! Frågan för mig till bibelordet ‘Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.’ Jag reflekterar att det finns olika sorters död och olika sätt att dö på. Att inte dela med sig, inte lämna ut sig, kan leda till någon sorts andlig död. Att ge sig själv till fullo och att förlora sig i tjänandet kan ge liv i överflöd.

Hur navigerar man detta landskap? I tröttheten får jag styrka av en andlig moder, Emilia Fogelklou: ‘Vad går inte människor nu i döden för—milliontals och på kommando! Men vad vill vi skänka vårt liv åt—frivilligt och ur inre nödvändighet?’

Kommentarsfältet är stängt.