Prideparaden är verkligen en folkfest, vars deltagarantal och medfirare långt överskrider de tåg som första maj ringlar längs samma gator, också med budskap om solidaritet och människovärde. Förmågan att inkludera och få folk att känna sig delaktiga är någonting som flera andra rörelser i Sverige kunde lära sig av, kanske också kyrkan, skriver Helena Ekhem.
Ännu en sommar med ett antal berörande sommarprat på radion. Ännu en sommar med härliga konfirmander på läger. Ännu en sommar då vi i stekande Stockholmsvärme kunde vinka åt modiga och stolta människor som paraderade förbi.
Prideparaden är verkligen en folkfest, vars deltagarantal och medfirare långt överskrider de tåg som första maj ringlar längs samma gator, också med budskap om solidaritet och människovärde. Det verkar som att Prideparaden har tagit över Första majdemonstrationernas plats.
Nej, alla i paraden är inte homosexuella, ropade jag tillbaka till den unga amerikanskan som stod bredvid mig på Skeppsbron mitt bland dunkande musik och högljudda röster. Det här är ungefär som Macy’s Thanksgiving Parade, fortsatte jag och tänkte på det stora varuhuset som varje år sponsrar paraden i New York i slutet av november. Där är det ju också människor som klär ut sig, hög musik och mycket glädje. Leksaksjättens möjlighet att ge en aptitretare inför julklappshandeln. Vad önskar du dig i julklapp? Bejaka dina drömmar.
Önska i ena handen, spotta i den andra och se var du får mest, sa min mormor, en mycket praktisk och ekonomiskt sinnad kvinna. För där tar jämförelsen mellan de två paraderna slut. Stolthetsparaden handlar också om drömmar, men manifesterar något mycket större. Här går alla de som tycker att liksom den som är trans-, bi- eller homosexuell, så får var och en vara stolt över den de är och har anledning att utmana strukturer som vill marginalisera. Så som också feminismen vill.
I sitt sommarprat tog Maria Sveland upp sin besvikelse över Nyamko Sabuni när hon som integrations- och jämställdhetsminister inte ville kalla sig feminist. Sabuni menade den gången att ordet feminism var för snävt och blivit ett begrepp som en stor del av befolkningen inte kan relatera till. Jag noterade att Sabuni verkar tycka att ordet pride fungerar bättre än feminism, då jag tidigare år sett henne vinka från Prideparadens ringlande massor till oss som kantat gatorna.
När jag lyssnade till Svelands besvikelse över att Sabuni valt bort feminismen för att ordet var för urvattnat, blev det en omedelbar parallell till sommarens konfirmander. Trots sitt djupa engagemang och sin hängivenhet till den verklighet som är större, så har de svårt att kalla sig kristna, eller ens troende. Ordet Gud känns för laddat och begränsat.
Lyckas Priderörelsen bättre med det som feminismen, arbetarrörelsen och kyrkan strävar efter – att få människor att känna sig sedda och inkluderade, att de duger och våga manifestera det? Pride verkar vara ett begrepp med större inkluderingspotential än mycket annat.
Självklart finns de som inte känner sig inkluderade, de som irriterar sig och stöter sig. Exempelvis hoppas jag att den unga amerikanskan, när hon berättar om sina semesterdagar i det vackra sommar-Stockholm, också berättar om jublet och glädjen över att få vara den man är som kom till uttryck vid denna kärleks- och stolthets manifestation. Och inte bara liknar det vid Thanksgivingparadens kommersiella folkyra.
Ja, Pride har verkligen ”lyckats” där Svenska kyrkan och arbetarrörelsen misslyckats (intressanta paralleller!) med att framstå som främsta företrädaren för ”den lilla människan” och ”allas lika värde”. Pride har rent av börjat bli något av ett obligatorium för den som vill visa sej som en ”rättänkande” samhällsmedborgare.
Visst kan man tänka sej en borgare som sympatigår i en 1 maj-demonstration eller en ateist som sympatigår i en Jesusmanifestation (vid en allvarlig hotbild mot socialisters resp, kristnas manifestationer), men att man liksom skulle se 1 maj-tåget eller Jesusmanifestationen som en allmän manifestation för mänskliga rättigheter, en som varje medborgare med självaktning borde gå i, nej, det finns trots allt inte på kartan.
ÄR Pridefestivalen då verkligen mer allmänmänsklig än andra sympatiska intressens manifestationer (bortsett från själva fest- och karnevalsmomentet)? Nja, agendan har ju länge varit så queer att det knappast är rimligt att beskriva den så. Pride har inte bara stått upp för allas lika värde (vilket ju är bra även om man i likhet med kyrkoledningen aldrig fronderat mot utsorteringen och avlivningen av foster med Downs syndrom) – eller stopp för förföljelser och trakasserier eller utvidgad asylrätt. Pride har också drivit idéer som den att det inte finns någon särskild vits för ett litet barn med att ha en mamma (efter förlossningen) – vilket ju var ideologin bakom äktenskapsomgörningen 2009 – och idéer som den att även män kan föda barn (vilket ju var ideologin bakom det s.k. avskaffandet av ”tvångssteriliseringar” i år 2013).
De präster och politiker som har ”sympatigått” med Pride (vilket det finns fina skäl till, givet hotbilden nationellt och internationellt) har tyvärr med rätt eller orätt uppfattats dela dessa ganska extrema queerläror. Ja, t.o.m. uppfattats se dessa extrema queerläror som tillhöriga statens och kyrkans själva värdegrund, som en naturlig följd av läran om alla människors lika värde. Det är inte särskilt inkluderande tycker jag själv, som även om jag delat många av Rfsl:s krav nu stämplats som homofob och anhängare av tvångssteriliseringar. Bara för att jag fortfarande tror att det finns en särskild poäng med man-kvinna-förbundet (och att det åtminstone förtjänar ett eget begrepp). Samt att bara kvinnor kan föda barn.
Helena Ekhem har tydligen också fallit i farstun för de påstådda men direkt felaktiga siffrorna över antalet paraddeltagare och åskådare (50.000 respektive 500.000)
Om de vore korrekta, skulle paraden vara minst en mil lång (5 personer i varje tvärled och med blott en meters avstånd till nästa) och halva Stockholms befolkning stå på trottoarerna där paraden går. Resten av hela staden alltså delvis helt avfolkad, biltrafiken gles och allmänt tyst! Ta bort minst en nolla på den första siffran och två på den andra – och sanningen närmar sig möjligen. Betänk också att RFSL inte har fler än cirka 5.000 medlemmar i hela landet. En siffra som länge varit tämligen konstant.
Helena Ekhem kanske också vänligen kan svara på frågan varför en viss sexuell läggning skall manifesteras, visas upp, interfolierad av nakenhed, provokativa texter och andra budskap, som för många personer är stötande.
Är inte sexualiteten en privatsak? Alla i vårt land har faktiskt samma rättigheter – och skyldigheter, oavsett sexuell läggning.
RFSL:s och Pridearrangörernas gemensamma mantra är ju också detta: alla är lika, ingen skillnad råder mellan människorna.
Varför skall då homosexualiteten offentliggöras under buller och bång?
Bengt-Olof,
Jag konstaterar att du försöker köra precis samma visa som du gjorde på Pride förra året. För den som undrar kan den utväxlingen läsas här. http://seglorasmedja.se/post13017/vad-hande-sen-svenska-kyrkan/#comments
Kan vi förvänta oss en repris nästa år också?
Vad gäller frågan om varför en viss sexuell läggning ska manifesteras så är det fel i sak. På Pride manifesteras inte EN sexuell läggning. Inte heller BARA olika variationer av sexuella läggningar. Det är också en arena för transpersoner oavsett läggning, liksom queerpersoner som underkänner begreppet läggning.
Du får naturligtvis tycka att sexualiteten är en privatsak, men det finns inget som säger att det ska vara det.
Andreas, undrar lite vad du menar med ”queer” i det här sammanhanget? Jämför gärna med Bengt-Olofs text här i tråden, där han tycks mena att Pride primärt skulle handla om homosexualitet.
Vad gäller tvångssterilisering av transpersoner i samband med byte av juridiskt kön är det snarare så att staten har gett en person ”fel” kön i sina egna papper redan från början, och vägrar att byta detta utan att först få skära lite i personen i fråga.
Mattias!
Visst påpekade jag dessa fakta redan i fjol – utan att någon kunde vederlägga dem. Den minsta eftertanke ger ju vid handen, att det handlar om grovt överdrivna luftsiffror. Varför upprepa dessa?
Visst handlar sedan Pride om homosexualiteten och det lilla fåtal, som är transpersoner och kallar sig queer. Varför just deras sexuella läggning skall offentliggöras, manifesteras i delvis avklädda former är svårt att förstå. Som jag skrev i fjol är också många paroller från Pride och RFSL direkt stötande – också för flera av deras egna medlemmar och engagerade. Genom manifesterandet bidrar ju arrangörerna själva till slutsatsen, att det är annorlunda att vara homosexuell, samtidigt som de å andra sidan i debatten hävdar motsatsen.
Men, Mattias, vi är ju alla människor, och vad har då den sexuella läggningen med saken att göra? Det är förvånansvärt att man på detta sätt vill just torgföra den inför offentligheten.