Det var snålt på borden i efterkrigstidens Sverige. Att hushålla med maten var en nödvändighet som utvecklades till en egen konst.

En resträtt för klimatet

Sofia Svarfvar

Det var snålt på borden i efterkrigstidens Sverige. Att hushålla med maten var en nödvändighet som utvecklades till en egen konst. Sofia Svarfvar fångar upp en tid i vår historia som har mycket att lära oss i en samtid av hotande klimatförändringar.

Ett av sommarens loppisfynd blev kokboken Den godaste maten från ICA-kurirens provkök från 1949. Det rutiga omslaget i lila fångade mitt intresse och jag slog till mer för designen än för innehållet. Men väl i stugan började jag att läsa. Det var efterkrigstid i Sverige och husmödrarna fick kämpa med att få mat på borden.

Varutillgången har växlat betydligt under det gångna året. […] Den knappa tilldelningen av matfett har varit ett bland många bekymmer för husmödrarna. Tack vare det intresse som vår stora läsekrets ständigt visat, har vi under denna växlingsrika tid känt oss kunna utföra ett värdefullt och delvis kanske nyskapande arbete för att lösa husmödrarnas problem.”

Trots mager tillgång på smör och andra viktiga råvaror väljer provköket att ge ut en kokbok med hela dess innehåll. Soppor och såser, fiskrätter och skaldjur. Fågel och kött. Boken beskriver en värld som många vid den tiden inte kan nå. För att bringa hopp i husmödrarna ges inspiration med olika dukningar och uppläggningsförslag. Vita dukar för fest och rutigduk för vardagsmiddagen.

Europa var på väg ut ur kriget och mot 50-talet. Kokboken signalerade hopp och en önskan om överflöd. Men kokboken är också realistisk. Det handlar om att ta tillvara, lägga in och göra kompott. Jag fastnar för två ord: Restsoppan och resträtter. Soppan som tillagas av söndagens fisk- eller kötträtt. Middagen som steks av gårdagens älgstek. Jag smakar på ordet resträtt.

Matsvinnet är ett växande problem i Sverige. Vi slänger nästan 60 kg mat per person och år av de totalt 900 kg mat som vi konsumerar. Var fjärde matkasse som vi släpar hem slänger vi. Storköken är inte bättre. Här finns det beräkningar att 20 procent av maten slängs. Det är svårt att mäta allt matsvinn. Men det som är klart är att om vi inte slängde så mycket mat skulle vi spara på jordens resurser och förbättra miljön. I många fattiga länder är det i distributionsledet som det mesta svinnet sker. Maten hinner inte fram på dåliga vägar. I Europa sker det mesta av matsvinnet i konsumentledet. Hemma hos mig.

Att slänga kött är kanske det värsta. Kött är mycket resurskrävande att producera och det påverkar klimatet. Så mycket energi och onödig klimatpåverkan för att en köttbit ska hamna i soptunnan. Restsoppan från 1949, doppsko och fattiga riddare borde därför vara högsta mode. En tomat odlad i växthus bidrar också negativt till klimatet om växthuset drivs av fossilt bränsle. En sådan tomat bör hanteras med omsorg och inte ruttna bort i någons kylskåp. Hur många tomater har inte jag slängt? Hur många tomater slängde husmödrarna på 40-talet? Kokboken från 1949 får mig att tänka värdet av maten och alla råvaror som jag köper hem.

Matsvinnet är en ny fråga för mig. Allt oftare kommer frågan upp i klimatdebatter. FN har startat kampanjen ”Think, Eat, Save” www.thinkeatsave.org för att uppmärksamma matsvinnet i världen. Kampanjen VågaFrågaMatlåda på Facebook och Twitter startades i Sverige av några av Svenska kyrkans ageravolontärer. Med kampanjen vill de öka acceptansen för att fråga efter matlåda på restaurangen och för egna matlådor. Allt för att minska matsvinnet och arbeta för klimaträttvisa. Vi behöver minska klimatförändringarna och värna vattnet.

Jag går ut med komposten fylld till bredden med olika matrester, kaffesump och bananskal. Denna gång har jag inte slängt något i onödan. Denna gång blev gårdagens grillfest till lunch.

Vi behöver förstå historien om klimatförändringens uppkomst. Vi är inte på väg ut ur en kris så som Europa var på väg ut ur kriget. Vi är mitt i en värld där klimatet förändras här och nu och där människor drabbas idag. Vi behöver därför spara och effektivisera jordens resurser, fina nya kreativa lösningar. Vi behöver också hoppet om en grönskande framtid där vi tillsammans delar festbordet med en fin festdukning och glas för tre sorters vin.

Kokboken från 1949 har mig något att lära.

Malda restkotletter

2hg stekta eller kokta köttrester

1 skiva rökt fett fläsk

3-4 kokta kalla potatisar

1 medelstor gul eller röd lök

salt, peppar, 1 ägg.

3 kommentarer på “En resträtt för klimatet

  1. Leif Lindau skriver:

    Själv lagar jag pyttipanna av stekrester. Fast just nu så är ju idéen från de svenska miljörörelsen att matavfall ska bli biogas som ska driva våra bilar, vår industri, och kraftverk. Själv slänger jag mest fiskben, äggskal och litet skal . Det blir cirka ett kilo i veckan. Till detta har jag ett femtioliters plastkärl som tömmes var 14:e dag. Sedan åker matavfallet 20 mil med dieseldriven lastbil till en anläggning där biogas produceras
    Det krävs mycket matavfall för att t ex driva ett kraftverk. Jag räknade ut att det nya fossilgaseldade kraftverket i Malmö som ju också ska kunna eldas med biogas kräver att Malmö befolkning slänger tio kilo mat per dag och person. Så om vi lagar pyttipanna istället för att köpa mat att slänga så blir det ingen biogas. Och hur ska det då gå med klimatet?

  2. Sofia Svarfvar skriver:

    Tack Leif för din in viktiga kommentar att matavfall kan bli till betydelsefull biogas. Något som många kommuner utvecklar. Det hindrar oss inte från att försöka minska matsvinnet så att det är det som verkligen inte kan ätas som blir till biogas.

    Hälsningar, Sofia

  3. Leif Lindau skriver:

    Jag funderar mycket på vad det är för organiskt material i maten jag köper som inte kan ätas. När jag kokt ur benen som jag inte kan äta och gjort fonder av fisk- och fågel-benen (som man sedan ju behöver som bas för olika soppor) så finns det ju inte kvar något organiskt material som kan ge biogas. Kaffesumpen använder jag för att höja kol/kväveförhållandet i latrinen så att nedbrytningen till naturlig gödning fungerar . Förr användes det torvmull men det innebär ju att mycket mark måste ödeläggas.