Erikka Chapman skriver om två liv i uppbrott, och en kommunikation som kunde fungerat bättre: Den djupa kärleken jag upplever i högmässan går honom helt förbi och mitt livs plötsliga transformation från gift och kollektivboende till ensamstående och ensamboende reduceras till: ”Tänker du fortfarande klia mig bakom öronen?”

Han gömde sig under sängen de första två veckorna. Nyinflyttad från Stockholm tedde sig det stora huset skrämmande, och ’trädgård’ stod lite utanför hans begreppshorisont. Första besöken blev en balansgång längs med den smala kanten på husgrunden så att inget gräs skulle råka nudda tassarna. Skånsk landsbygd var inte uppskattad.

Jag har packat mina saker. ”Det sista” fyllde en billast och i det nya boendet, en liten lantgårdsetta, är det nu hinderbana som gäller mellan dörren och sängen. Gå på toa endast i nödfall när andan att hoppa häck faller på.

Vi tittar på varandra. Skuldbeläggande kryper han in i bilen och försöker lägga sig på mina saker. ”Du försöker lämna mig, ” säger han med blicken. ”Jag kommer tillbaka”, försöker jag. ”Det är bara två kilometer bort. Du kan bo hos mig på helgerna. Det finns en liten katthona du kan klå upp om du får tråkigt.” Han ser misstroende ut men låter sig bäras tillbaka in i huset.

Jag försöker förklara. Vi är inte alltid de vi tror att vi är. Vår identitet är något annat än våra livsval. Jag ÄR inte kollektivmänniska, jag ville bara väldigt gärna bo i kollektiv i fem år, och nu behöver jag bo själv för att må bättre. Det är inte så att jag vill flytta ifrån honom, men ibland måste vi frigöra utrymme för att något nytt ska komma fram. Han hummar lite på katters vis och tittar bort förnärmad.

”Okej, tänk såhär”, försöker jag. ”Du vet hur du vågade dig ut i trädgården första gången och var så stolt över dig själv och så Bam! flyger en strykarkatt på dig ovanifrån och slår dig blodig?” Han ser stött ut över att jag tar upp det. ”Ja, men då var du ju inte så jäkla käck. Särskilt inte när han kom in under sängen några dagar senare och slog dig igen.” Jag måste ha förolämpat honom för han ser ut att inte lyssna. ”Om du hade gett dig då, retirerat, blivit kvar i den varma klädgarderoben där du var trygg, vem hade du blivit då?” Han ser vagt intresserad ut. ”Men det gjorde jag inte”, fnyser han och visar upp sitt senaste ärr, tillskansat någonstans på främmande territorium. ”Precis”, säger jag. ”Så vad ska du göra med ditt liv då?” frågar han.

Jag vet inte. ”Människan har en inneboende längtan efter förändring”, sa prästen i Domkyrkan i sin predikan om rörelse. Att vi lyssnar efter Gud i stillheten men att Gud ofta möter i rörelsen. ”Du hade en inneboende längtan efter att käka den där sjukt söta hoppmusen jag förtvivlat försökte rädda ifrån dig”, säger jag. ”Du lyckades aldrig, för jag har lärt mig att öppna ytterdörren”, säger han nöjt. Jag är inte särdeles förtjust i råa möss, tänker jag. Jag har ingen stor lust att slåss med grannarna heller. Det är något annat som kallar.

”Skriva”, säger jag och tittar ut genom fönstret. ”Och så väntar jag på något.” ”Vänta inte för länge”, säger han och tvättar sig om tassarna. ”Du har ju haft den där kallelsen så länge nu.” ”Ja, men jag vet ju inte vad den är”, fräser jag. ”Det är ju lätt för dig som har instinkter och lever livet, men jag ska ju dras med moral och andens röst och allt det här andra.”

Han ser obrydd ut. ”Jag behöver inte Gud”, svarar han. ”Nej, jag vet”, muttrar jag, ”men Gud tycks förbannat väl behöva mig.” Vi kommer inte längre i samtalet. Den djupa kärleken jag upplever i högmässan går honom helt förbi och mitt livs plötsliga transformation från gift och kollektivboende till ensamstående och ensamboende reduceras till: ”Tänker du fortfarande klia mig bakom öronen?” Jag smälter. Han tillägger: ”Jag vet att du inte för en sekund tvivlar. Du kommer ha svaret klart när du kommer hem igen efter midsommar.”

Jag vet inte om det går så snabbt. Jag vet när en kallelse ligger på lur i mig. När nästa steg är på gång. Jag har inte den bubblande glädjen i mig. Jag har en sträv bitterhet och en sorg. Det är motigt. Det är inte sprudlande. Det är något annat, och jag är inte helt oäven till upplevelsen. Om jag kunde släppa allt som varit och oberörd skutta vidare utan sorg, vilken tyngd hade det funnits i det jag levt då? Sorgen har sin plats. Strävheten, ilskan, bitterheten sin. Svärtan i skuggorna ger konturerna åt det som varit. Kallelsen måste ta med det levda livet in i det nya. Det är inte ett vitt blad i anteckningsboken. Det är klottret som ska bli något.

”Jag ska lyssna i rörelsen”, lovar jag. ”Efter midsommar ska jag packa upp röran, men jag kommer förbi och kliar dig bakom öronen.” Han har redan fått nys om något som rör sig i gräset och har slutat lyssna på mig. ”Och så kommer du och bor hos mig på helgerna?” Han försvinner om husknuten och ger inga löften.