Befrielseteologin ställer frågan: Vad är fattigdom och fångenskap i vår kontext? Kanske kommer vi fram till att upptagenheten av självförverkligande är ett samhällsproblem och gissel? Om jag är värd att älskas, bara för att jag är jag – då har jag mycket att leva upp till. Men om jag är värd att älskas, för att jag är jag, och jag är del av den skapelse som tillhör Gud av evighet. Då blir jag befriad att också se andra, skriver Helena Ekhem.
Från Ugglas park i Strängnäs sågs leden av präster och diakoner, iförda ämbetsdräkt, promenera mot domkyrkan. Uppklädda, utklädda eller välklädda? Parad, procession eller manifestation? Det beror på hur man ser det.
Förra veckan var det präst- och diakonmöte i Strängnäs stift. Temat var mission. Med olika inlägg och spaningar, i samtal och provtänkande, möttes vi i olika konstellationer under tre dagar. Överste-spanare, eller orator, var Ann Morisy, författare och lekman från Church of England, som skrivit flera böcker kring mission och diakoni.
Guds gåva till mänskligheten är att det inte finns något som inte går att lösa, ungefär så inledde hon sin oration. Hennes spaning var de snubbeltrådar som gör att vi inte tar det till oss. Den främsta, menar hon, handlar om narcissism. Självförtroende är gott, självkänsla likaså – de är viktiga ingredienser i det goda livet. Men allt för ofta, i det individualistiska samhället, övergår dessa i själviskhet och att vårt eget jag blir vårt främsta intresse. Det innebär att man inte kan se en annan människas perspektiv och tänker att man själv är bättre än andra. Narcissister har svårt med relationer och att samarbeta, de är också mer benägna att vara fientliga, känna ångest, kompromissa med sin hälsa och bråka med familj och vänner.
Men som hon inledde – inga förhållanden hos människosläktet, hur svåra och besvärliga de än må vara, ligger bortom möjligheten till en lösning. Hennes lösning är religionens kraft.
Jag tycker att hennes spaning är viktig. Och något som går att känna igen. Hennes retorik är klassisk, men inte så pedagogisk. Det går ut på att få människan att känna skuld. Det är fel på oss och vårt samhälle.
Att göra en samhällsanalys är absolut nödvändigt. Mycket av samtalen om mission under präst- och diakonmötet handlade just om vikten av det kontextuella. Någon frågade sig: kan man beskriva kyrkans identitet utan ett sammanhang? En annan djupdykning var i befrielseteologiska perspektiv.
När man gör en sådan kontextanalys, då handlar det om att finna det språk som talar in i sammanhanget. Kan den ta till sig talet om skuld, som själv, eller vars omvärld, starkt präglas av narcissistiska drag? Jag tror inte det.
Morisy kom dock så småningom in på det spåret, då hon föreslog att använda ett annat ord än just synd och skuld. Ordet dastardliness. Febrilt satt där cirka 250 präster och diakoner och sökte sig genom google translate. Utan resultat. Det finns inte på svenska. Dastard översätts möjligen med niding, vilket inte känns som det leder till någon ökad förståelse av hennes försök att anpassa språket.
En ytterligare mötesspaning blev alltså att engelskan innehåller betydligt fler nyanser än vi har i det svenska språket; och kanske är det därmed lättare att på engelska överbrygga det gap som ibland finns mellan de uttryck som används i kyrkan, ”kyrkiskan”, och mer sekulärt språk? Jag landar där jag så ofta landar: Språk är mycket mer än ord. Vi behöver fler uttryckssätt i vår kommunikation.
Att ägna oss åt omvärldsanalys, och spaningar, är vår möjlighet. Befrielseteologin ställer frågan: Vad är fattigdom och fångenskap i vår kontext? Kanske kommer vi fram till att upptagenheten av självförverkligande är ett samhällsproblem och gissel? Om jag är värd att älskas, bara för att jag är jag – då har jag mycket att leva upp till. Men om jag är värd att älskas, för att jag är jag, och jag är del av den skapelse som tillhör Gud av evighet. Då blir jag befriad att också se andra och vilja ta ansvar.
Då blir inte våra kaftaner självupptagna pingvindräkter i en cirkusparad. De blir språk, en högtidlig manifestation för allt det som vill rikta blicken mot något större – Gud. Det som ger oss möjligheten att älska varandra och oss själva!
