Gemensam framtid har bytt namn till Equmeniakyrkan och säger sig på sin årskonferens vilja verka för fred och försoning. På samma möte röstar en förkrossande majoritet ner att församlingarna ska studera de kristna palestiniernas vittnesbörd. Var är solidariteten, undrar Fredagsprofilen Bernt Jonsson.

Den arabiska våren gav många människor hopp om en ny och bättre framtid. Diktatorer hade störtats, demokrati skulle nu bli verklighet, och de ekonomiska utsikterna skulle förbättras för alla. Så har det inte blivit. Nya former av repression tar form, minoriteter av skilda slag kommer i kläm, och deras oro för vad den politiska utvecklingen kommer att föra med sig har fog för sig.

Inte minst gäller detta Mellanösterns kristna – en alltmer krympande minoritet, som en gång i världen hade en dominerande ställning i området och som senare länge levde i harmoni med sina judiska och muslimska grannar. Deras situation har de senaste decennierna förvärrats framför allt på grund av de många krigen som t ex USA:s krig i Irak, inbördeskriget i Syrien och Israels ockupation av palestinska områden.

Många kristna flyr med goda skäl från konflikternas Mellanöstern, samtidigt som de kvarvarande allt mer intensivt vädjar om hjälp och solidaritet från kyrkorna internationellt. Kairos Palestina av kristna palestinska ledare är ett vittnesbörd om deras situation och deras hopp om stöd från medkristna.

Varför ska vi då särskilt bry oss om de kristnas situation, när alla människor har samma människovärde? Svaret är, att kristen närvaro i området är det bästa skyddet mot de krafter som vill definiera konflikterna i religiösa termer, till en kamp mellan islam och judendom, till ett krig mellan ”vår” Gud och ”deras” Gud. Vi måste därför anstränga oss till det yttersta för att förhindra, att krigen förs i Guds namn och tolkas som ett uttryck för Guds vilja.

Att stödja kristen närvaro i Mellanöstern och att påverka regeringarna – särskilt i Väst – att aktivt och opartiskt verka för rättfärdiga fredsöverenskommelser mellan parterna är ett tydligt uppdrag för kyrkorna. Framgång för en sådan strategi innebär en bättre och säkrare framtid för alla människor i regionen oberoende av trostillhörighet.

Genom ett par motioner om läget för Mellanösterns kristna var dessa frågor högaktuella, när 700 ombud nyligen träffades i equmeniakyrkans årskonferens efter att ha bildats häromåret av baptister, metodister och missionskyrkliga. I ett mycket radikalt tillägg till sin portalparagraf förklarade man sig vilja ”värna rätten och avslöja orätten … bidra till utjämning av världens resurser, verka för fred och försoning samt ta sitt ansvar för att förvalta Guds skapelse.” Redan vid första testet visade sig dock orden vara vackra men till intet förpliktande. En förkrossande majoritet av ombuden ville inte ens att församlingarna skulle studera Kairos Palestina, de kristnas vittnesbörd om sin situation.

Så var det med solidariteten med dem. Ingen bra start för equmeniakyrkan och dess trovärdighet. Dubbelt tragiskt!

Bernt Jonsson