Om du är en av dem som får tuppjuck när du exempelvis läser om en pojke som vill vara Lucia, önskar jag att du stannar upp och känner efter. Kan det vara så att det svider i ett gammalt sår och att det är hög tid att ta hand om det nu? Are Kaspersen skriver om det skadliga mansidealet.

”Vi vill se att du blir mer macho. Du måste ta för dig och äga dansgolvet! Du ser för snäll ut. Vem av er för egentligen? Le inte så mycket. Som det är nu undrar man ju vem som är tjej och vem som är kille?”

Alla unga buggare har samlats i bygdegården för att få feedback på sina insatser under den senaste danstävlingen. Det är saft, det är kärleksmums och det är pirrigt. De sitter samlade i en ring runt ledarna som pekar på videofilmen från den senaste danstävlingen. Och de säger ju faktiskt bara som det är, för hans egen skull (faktiskt). Men skammen bränner i kinderna och ett definitivt beslut formuleras i ett ungt hjärta. I en bygd där de enda giltiga alternativen var fotboll och moped, var ju trycket utifrån redan så hårt. Han slutar dansa.

Grabbfostran är som att spela brännboll när någon skriker ”bränn!”. Du har misslyckats, svikit laget och är tillfälligt ute. Tar du tjej-klubban nästa gång det är din tur att slå kan du vara märkt ett bra tag framöver. ”Kärringen” och ”bögen” markerar gränserna du behöver navigera på tryggt avstånd från. Det handlar om hur du rör dig, hur du talar och vem du umgås med.

Det finns också en ganska lång samling outtalade bud som du behöver fånga upp och följa. En del av dem är dubbla, såsom budet om att inte le (folk kan ju tro att du är frireligiös eller fjolla). Om du däremot inte är vit, för Guds skull LE (folk kan ju tro att du är terrorist).

Det finns så många berättelser om grabbfostran. Det blir tydligt för var och en som gläntar på luckan och delar sina erfarenheter med andra. Och snart blir det tydligt att berättelserna har så mycket gemensamt att de kanske knappt kan kallas personliga. Och där någonstans lättar skammen. Det är som att vända på en gammal sten. Krypen som förut bets och kliade väcker nu fascination och nyfikenhet under luppen. En och annan puppa vecklar ut sina vingar.

Det psykologiska begreppet ”normativ manlig alexithymi” (ungefär: utan ord för känslor) har myntats av manspsykologen Ronald Levant och diagnosen är ett resultat av den långa socialisationsprocess genom vilken pojkar lär sig att trycka ned och förneka sina känslor av sårbarhet.

Processen kännetecknas av avståndstagande från all sorts uppfattad femininitet och fysisk närhet till andra pojkar, kan resultera i isolerade individer och bland annat leda till migrän, muskelspänningar, alkoholism, anknytningssvårigheter och relationsproblem.

Så många nej och så få ja. Att klippa eller bli klippt, man håller efter varandra helt enkelt. Såren kan vara livet ut. Och visst handlar det om att slå vakt om status, makt och privilegier. Men vad för slags makt handlar det om och till vilket pris? Hur medvetna är vi om vad vi gör och hur bryter vi mönstren?

– Om alla män vågade dansa, så skulle världen bli bättre, hävdade en bekant. Den skulle med all sannolikhet inte bli sämre, men så länge grabbfostrans vassa saxar är framme och klipper till aningslösa pojkar, lär många män fortsatt hålla till vid väggarna och dricka lite för mycket.

Eller gömma sig bakom datorer och kriga vid sina skrivbord. Jag inbillar mig att det är bättre i storstäderna och vill tro att det faktiskt stadigt blir bättre på sina håll. Eller handlar det bara om att mansidealen förändras? Förmodligen bådadera, men det går inte att blunda för kraften i att lösa upp den här sortens spiraler och de konsekvenser som kommer såväl den enskilde som hela samhället till del. För att inte tala om våra kommande generationer.

Grabbfostran är inte vad vår värld så desperat behöver, så om du är en av dem som får tuppjuck när du exempelvis läser om en pojke som vill vara Lucia, önskar jag att du stannar upp och känner efter. Kan det vara så att det svider i ett gammalt sår och att det är hög tid att ta hand om det nu? Bakom ilskan finns ofta smärta och sorg. Under smärtan, under sorgen, pockar livet på och vill fram.

Jag vet en björk som några pojkar lekte med. De högg och drog med sina små nävar och fällknivar och snart var alla grenar och skott borta. Bara kådan som tyst droppade ur kvisthålen.”Nu är den död.” sa en av dem och så gick de in och drack varm choklad med bullar.

Jag har gått tillbaka till den där björken, och den lever. Krokig och kvistig, men med fylliga ljusgröna skott och grenar som sträcker på sig i vårsolen. Jag känner även flera män som dansar, som ler och som aktivt verkar för att deras små ska få gå så hela som möjligt genom uppväxten, med sina vingar intakta. Trots gamla ärr, skamkänslor och kanske en och annan kritisk buggledare som hänger sig fast på axeln.