Att vara människa är som att leva med en radio inombords. Men det är svårt att hitta en frekvens utan störningar. När tryggheten rasade för Erikka Chapman tänkte hon gå en pilgrimsvandring till Assisi, men Gud mötte henne redan i Svågertorp.
Jesu grav ligger vid en parkeringsplats i Pasadena i Kalifornien. Precis utanför en kyrka med flera sporthallar. ”Här samlas vi varje påsk, ” fick jag höra , ”för att uppleva uppståndelsen.”
Jag har stått på en leråker mitt i natten och upplevt hur allting jag haft som min närmaste trygghet försvunnit. Det är ett sådant ögonblick som kriskuratorn på psykakuten kallar för en akut kris. När det brister i oss, och det enda rimliga verkar vara att säga till Gud: Nu tänker jag gå till Assisi, mitt i natten, för att jag behöver vårblommor, Franciskanermunkar och ett nytt liv.
Rimligheten i detta kan bestridas, särskilt som någon i akut kris sällan kommer längre än till rondellen utanför Ikea i Svågertorp, vilket är ganska långt ifrån Italien i april och snarare framkallar gråt och kräkningar än någon varaktig värme. Det finns dock något i tanken som är så oerhört läkande. Det finns en röst i mig som kärleksfullt svarar: Ja, jag ser din smärta. Gå du, men ta på dig mössa, vantar och ta med mobilen. En röst som varsamt lotsar mig över leråkern, fast den anar att jag inte är på väg till Assisi.
Den kärleksfulla rösten i mig, som kunnat vägleda mig i livet. Den har visat mig vilken väg jag ska gå ner för, rent fysiskt, för att finna något viktigt. Vilken dörr jag ska knacka på. Vilken människa jag ska prata med. Den har visat mig bilder och pratat med mig om dem. När jag har bett till Gud har den svarat mig. Med åren har den blivit mer och mer nyanserad, och jag har upptäckt många röster i mig. Många gånger har jag fått brottas med frågan, vad är det här jag kallar Gud? Vilken röst är det? Sittande på bussen kom tanken: Jag har nog aldrig mött Gud.
I början av krisen är allting panik, snor och frossa. Kriskuratorns råd är då att sova, äta regelbundet, promenera och bara fokusera på att överleva en sekund i taget. När jag gjort det ett tag såg jag att någonting i mig har förmågan att villkorslöst älska andra människor. Inte alltid och alla människor, men att förmågan finns där. Ur upplevelsen av att älska andra och vad det gör i mig och min kropp, kom tanken: Vad händer om jag älskar mig själv så?
Gud, såsom jag föreställer mig Gud, måste vara så mycket större än alla röster. I krisen har jag fått prata med alla olika Erikkor i mig, och hitta de minsta och mest oälskade av mig själv. Någon som sett mig slitas mellan alla olika sidor av mig, hjälpte mig på traven att formulera tanken att alla röster i mig är jag. En ganska självklar och enkel tanke, men för den som hört saker den egentligen inte kunnat veta är den lite förvirrande. Med den tanken kan jag dock ta fasta på den sidan av mig som är kärleksfull och vis, och låta den visa stor kärlek för de sidor av mig som är små och rädda – eller de kalla och empatilösa som går till angrepp mot andra.
Jag har mött dessa sidor av mig, varav vissa inte är någon trevlig bekantskap, och sagt till dem: ”Jag ser er och ni är allt bra fantastiska som verkligen gör allt ni kan för att älska. Ni är underbara små Erikkor som egentligen bara vill kärlek, fast ni misslyckas.” Nu funderar jag på att om vi kunde se att alla röster är våra egna, både demonerna och Guds röst, så skulle vi kanske kunna möta varandras Gudstilltal med en större ödmjukhet.
Vi lever alla i någon form av öppenhet gentemot kärleken. Jag vet ingenting om Gud. Gud är. Det är helt bortom min förmåga att förstå. Det enda jag vet en liten aning om, är hur det är att vara människa. Att det är som att leva med en radio inombords, och försöka ställa in frekvensen som ska fånga upp tillräckligt mycket av den kärlek som omgärdar oss, för att kunna ge den vidare till oss själva och andra med en kärleksfull röst.
I de ögonblick då vi bara självklart lyckas med detta tror jag att vi förmedlar budskap som är väldigt nära den kärlek vi kallar Gud. I de fall vi inte hittar till den kärleken som vill alla människor väl, utan lyssnar till röster av rädsla, självhat och fördömande, så finns där ändå i botten en potential av Gud. För Gud är densamma. Bakom alla röster.
Om vi kan se med den ödmjukheten på oss själva och varandra. Så svårt det är! Så svårt att se att min egen Gudsbild måste vara lika bristfällig som min fiendes, därför att allt vi har är våra bilder. Varje bild är ofullständig, och varje röst vi kallar Gud innehåller både kärlek och mänsklig rädsla. Om vi ser det, och att alla dessa olika perspektiv är vad som bygger mänsklighet; alla dessa bilder behövs; kanske, kanske vi kan förmå oss att mötas. Kanske, kanske vi kan förmå oss att förlåta.
Jag har med förakt tittat på de plastiga kyrkorna och de högljudda predikningarna. Jag har med ilska sett de guldprydda katedralerna och hierarkiska maktordningarna. Jag har hånfullt vänt mig mot både Hallelujarop och söndagsplikt. Jag har stått utanför en kyrka i Pasadena, Kalifornien, och undrat varför i all sin dar vi lägger tid på att bygga Jesu grav på en parkering. Idag tänker jag att vi alla på vårt sätt bygger en grav på parkeringen, för att vi inte litar på att vi kan hitta den i oss själva. Och att det, trots allt, är väldigt vackert. För att vi försöker.
