Svenska kyrkan präglas av en diffus procedur för konflikthantering och ansvarstagande. En genomsyrande oro för att inte verka ”snäll” bäddar för godtycke och kostar kyrkan massor både i form av kapital och emotionella resurser, skriver Emilia Lindstrand.
Det bråkas i kyrkan. Och då menar jag inte den högljudda debatten som just nu är i det offentliga rummet, den mellan starka viljor. Nej, jag menar de mer eller mindre tysta konflikterna som finns i var och varannan församling. De onämnbara. De allra flesta som arbetat ett tag i Svenska kyrkan har förmodligen både hört om och bevittnat konflikter som liksom inte hanteras. Alls. Eller möjligen till slut, men då har det ofta gått så långt och vuxit sig så stort att någon blivit sjukskriven eller ledsen eller nedtryckt.
Konflikter är knepiga. Det kommer man inte ifrån. Men att stoppa huvudet i sanden, att inte låtsas om, att inte våga nämna och benämna, det gör inte konflikten mindre. Tvärtom kan tystnad få den att växa, kanske skapa besvikelse eller bitterhet. Och bitterhet äter upp kreativitet, lojalitet och kärlek.
Tidigare har jag arbetat på Carema inom socialpsykiatrin. Och där fanns verkligen konflikter. Där brast ledarskapet på många punkter. Jag valde, till slut, att kontakta chefens chef och skriva ett långt brev om hur jag som anställd upplevt min arbetsmiljö. Genast bokades ett möte och jag fick berätta för två chefer om mina upplevelser. Efter någon månad hörde de av sig och berättade att min chef sagts upp med omedelbar verkan. Och att de var väldigt tacksamma för att jag berättat.
Så gör vi inte i Svenska kyrkan. Har du misskött ditt jobb, blir du varnad en massa gånger, kanske förflyttad eller degraderad. De få som trots allt har tvingats att sluta, har kostat många många pengar att köpa ut. Ska det verkligen vara så, att du kan få betalt för att du mobbat människor på din arbetsplats? Det känns tokigt. Det borde vara en självklarhet att den som missköter sitt jobb, som lokalvårdare eller kyrkoherde, bör få ta konsekvenserna av det.
Vad jag förstår finns inte särskilt tydliga handlingsplaner för konflikthantering i församlingarna. Och om de finns så efterlevs de sällan. Det gör det än svårare: att ingen praxis finns för att ta tag i problem och konflikter medan de är hanterbara. Det dröjer ofta (för) länge innan handledning kommer på tal. Vem som bär ansvar och bör agera är också ofta otydligt: kontraktsprost, domkapitel, kanslichef, kyrkoherde? Det är olika från fall till fall, från person till person. Det är just det som är problemet: godtyckligheten. Vi borde skrota etiska förhållningssätt och policydokument om hur vi ”bör” vara mot varandra. Istället borde vi använda arbetsmiljölagen. Och följa den. Eller ta konsekvenserna av att inte ha gjort det.
Vi vill så gärna vara snälla mot varandra, inte bråka, inte låtsas om hur det är, försöka sopa under mattan tills högen vuxit sig för stor. Men med god konflikthantering kan krisen bli en utvecklingsfas istället för ett skäl till bitterhet. Då måste vi våga se, våga lyssna, våga vara i det onämnbara. Öppna ögonen och ta tag i! Skapa tydliga strukturer som hjälp. Och den som inte sköter sitt jobb, ska inget jobb ha. Vi har inte råd med vare sig dåliga chefer eller elaka lokalvårdare.
