För religionsforskaren är begreppet islamism mångtydigt och säger nästan ingenting alls innan det har specificerats. Men i debatten kring Omar Mustafa har den befintliga forskningen om islam negligerats. Kanske är det för att svartvita skildringar går hem hos dem som föredrar en svartvit verklighet, skriver professor Mohammad Fazlhashemi.

Det är många som har deltagit i de senaste veckornas debatter kring den unge muslimska politikern Omar Mustafas inval i det socialdemokratiska partiets högsta ledning. Debatterna kretsar kring de märkliga turerna bakom hans nominering och att han kort därefter tvingades avgå.

Efter att Omar Mustafa gav sin version kring sin avgång står nu ord mot ord och turerna kring den här affären lär fortsätta. I det mediala drevet som drogs igång i samband med valet av honom framkom många falska rykten som drevs vidare utan någon riktig källkontroll. Dit hör bl.a. att en kvällstidning förväxlade honom med hans namne och publicerade den felaktiga uppgiften att han hade miljoninkomst.

Bland andra felaktiga påståenden fanns förra S-ledaren Mona Salins påstående om Omar Mustafas antisemitiska åsikter. En anklagelse som visade sig sakna grund.

Bland andra påståenden som cirkulerade under veckan som gick var användningen av benämningen islamist. Begreppet islamism som är mycket negativt laddat används som ett samlingsbegrepp för allt från Bin Ladin och co och terrornätverket al-Qaida till AK-partiet i Turkiet eller an-Nahada-partiet i Tunisien. (Två partier som har kommit till makten genom allmänna och demokratiska val).

Frågan är vad ett sådant vagt samlingsbegrepp som används för så vitt skilda företeelser tillför i den skruvade samhällsdebatten. Det som är känt är att det finns stora politiska och ideologiska skillnader, men också skillnader i teologiska tolkningstraditioner mellan å ena sidan våldsbejakande jihadister och å andra sidan de som med islam som ledstjärna arbetar för någon form av samhällsförändring utifrån demokratiska metoder.

Det finns en hel del forskning kring denna fråga varav en del har producerats av svenska islamforskare verksamma vid svenska lärosäten. Det rör sig om ett stort antal avhandlingar, böcker, antologier och artiklar som reder ut begreppet och skildrar den mångfald av idétraditioner och förhållningssätt som döljer sig bakom begrepp som islamism och politisk islam.

Ett sätt att markera detta är användningen av begreppet islamismer. Bland annat visar forskningen att trots en gemensam idéhistorisk bakgrund har de olika riktningarna inom politisk islam (islamismer) formats av skilda sociala och politiska kontexter, och det finns skillnader mellan olika riktningar på grund av att de utgår från skilda religiösa tolkningstraditioner.

En sådan skiljelinje är olikheten mellan olika riktningar av politisk islam när det gäller målet med deras politiska engagemang: Att inrätta en islamisk stat som bygger på sharialagar eller en civil, ”världslig medborgerlig”, stat som utgår från demokratins grundprinciper?

Viktiga följdfrågor som förstärker skillnaderna mellan olika riktningar av politisk islam är hur och i vilken grad religiösa/islamiska institutioner ska påverka det rättsliga systemet och de sociala och kulturella normerna samt hur man ser på respekten för yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet, individuella fri- och rättigheter, kvinnors rättigheter, rättssäkerhet och politisk pluralism i ett samhälle som styrs av politisk islam.

Beroende på hur man svarar på dessa frågor finner vi olika riktningar i det som kallas politisk islam/islamism. En del politiska partier och organisationer säger sig vilja skapa en demokrati och en rättsstat som respekterar mänskliga rättigheter i enlighet med övernationella konventioner. Det finns också företrädare för islamistiska partier, de så kallade salafisterna, som anser att ett ”riktigt” islamiskt samhälle ska baseras på hur det islamiska samhället såg ut under profetens tid. De ser demokrati och mänskliga rättigheter som västliga påfund som inte ska vara någon förebild för muslimer. Gudomliga lagar är överordnade mänskliga lagar eftersom Gud är bäst skickad att avgöra människans bästa.

Med facit i hand ser vi att det är mycket lite av den kunskap som denna forskning genererat har använts i de senaste veckornas infekterade debatter och inlägg. Frågan är varför dessa forskningsbaserade kunskaper som finns tillgängliga för den breda allmänheten inte används av samhällsdebattörer.

En förklaring kan vara att forskningen problematiserar och visar på den komplexitet som finns bakom sociala, politiska och religiösa företeelser och därmed avstår från fragmentisering och svart-vita skildringar av verkligheten. Detta tycks inte falla i god jord hos dem som gärna vill utgå från förenklade och svart-vita skildringar av verkligheten.