Det skulle bjudas på musik till påsklunchen och Julia Ryberg ombads ta med fiolen. Med de vackra planerna blev det inte mycket bevänt, men påsklunchen bjöd ändå en lektion i hur livet kan verka också genom det oväntade för att lösa allt till det bästa.

När perfektionismen skymmer skönheten

Julia Ryberg

Det skulle bjudas på musik till påsklunchen och Julia Ryberg ombads ta med fiolen. Med de vackra planerna blev det inte mycket bevänt, men påsklunchen bjöd ändå en lektion i hur livet kan verka också genom det oväntade för att lösa allt till det bästa.

Det lokala ekumeniska rådet bjöd in till alternativ påsklunch på påskafton. Jag ombads ta med fiolen och spela lite som inledning till den andakt som en av pastorerna skulle hålla. Det är nog bra att jag spelar fiol—det är annars svårt att veta hur kväkartystnad ska kunna införlivas i festliga sammanhang. Ett par svenska låtar skulle passa, men jag hade lust att bjuda på ett 1700-tals stycke av Johan Helmich Roman–en långsam sats ur Assaggio i g-moll för soloviolin. Åh, så vacker den är! Det är inte ett helt lätt stycke. Jag ville spela det bästa jag förmådde, av respekt för musiken och för åhörarna. Jag övade flitigt i flera dagar.

Jag kom tidigt för att se om det behövdes hjälp i köket. Nej, ett gäng unga volontärer hade gjort klart och dukat så vårfint! En av dem var en ung kille i 20-års åldern, ovanligt elegant och omsorgsfullt klädd—lila skjorta och svart väst, näsduk som matchar skjortan, fickur med kedjor. Jag kommenterade och han log. ‘Vi gillar visst lila båda två’, sa jag. Några barn lekte medan föräldrarna och mormor jobbade. Jag tog fram fiolen och spelade Pippi och Blinka lilla. Barnen dansade och sjöng. En liten tjej plinkade stolt på pianot. Fiolen får visst tjäna på lite olika sätt idag, tänkte jag.

Gästerna började anlända. Jag kände igen flera av profilerna från parkbänken i samhällets mitt. Det var stojigt. Nätt och jämt hördes det när pastorn hälsade välkommen. Jag insåg besviket att Roman inte var rätt för detta tillfälle. Jag var också lättad—och här är kanske den viktigaste detaljen i denna krönika—eftersom min prestationsångest i spelsammanhang är en ständig utmaning. Att vara beredd att spela Roman var ett stort steg för mig. Det fick bli ett par låtar i stället. En av dem går i dur och moll, och jag sa något om att den passar fint dagen mellan långfredagen och påskdagen. En grov finländsk röst brummade att ‘det passar oss finnar med lite moll’. ‘Då spelar jag för dig’, sa jag och våra ögon stannade hos varandra under spelmannen Byss Kalles a-mollvals.

En av parkbänksprofilerna kom fram, ögonen dolda bakom mörka glasögon, och frågade om jag känner en viss framstående violinist och professor i ett av grannländerna. ‘Jag är släkt med honom’, kom en stolt upplysning. Nej, det gjorde jag inte och kände mig lite dum. Jag googlade sedan, och visst! Jättekänd.

Den unge killen satte sig vid mitt bord och frågade försiktigt hur man gör för att lära sig spela fiol. Det är hans dröm! Han fick hålla min fiol—han hade aldrig varit så nära en fiol—och jag besvarade hans ivriga frågor om fiolspelets glädje och utmaning. Han fick telefonnumret till musikskolan. Han berättade sedan ingående om den raffinerade klädstil han tillägnat sig. Noggrannheten kommer att gagna fiolspelet, tänkte jag.

En äldre församlingsbo kom fram till mig och beklagade sig irriterat över ljudnivån bland gästerna. Varför får dessa människor gratis påsklunch och frukost ett par dagar i veckan, när de inte kan uppföra sig och inte verkar ett dugg intresserade av Guds ord? Jag svarade lite försiktigt att det kanske går ut på att de unga volontärerna får tillfälle att tjäna—och vad är förresten Guds ord? Skulle inte Jesus ha bjudit in, satt sig till bords med och älskat dessa människor? Det var ju för deras skull vi hade samlats…

Det satt en man alldeles tyst vid mitt bord. Jag ställde några trevande frågor och då kom hans berättelse flödande—om oväntad sjukdomsdiagnos som hade ställt allt i perspektiv och mynnat i flitiga kyrkobesök och sökande efter djupare gemenskap.

Rörigt och stojigt var det. Glada barnröster, slitna mansröster och pastorn som berättade om påsken. Han hade förberett andakten mycket väl, men mycket av det fina försvann i sorlet. Nej, Roman passade inte. Och jag var nog mest besviken.

De flesta hade gått och jag började packa ihop fiolen i ett angränsande rum. Då kom den unge killen och ville visa mig sin vackra lila långrock. Så stilig han var, och visst var det värt priset att få rocken figursydd! ‘Nu när du visat mig det finaste du har, skulle jag vilja spela för dig något av det finaste jag vet’, sa jag. Då började jag lite trevande på Roman medan killen stod nära och iakttog fingrarnas och armarnas rörelser. Under tiden kom den berömda violinistens släkting in i rummet, tog av sig sina solglasögon och våra ögon möttes. Jag vågade spela mitt bästa. ‘Jag blev betagen av musiken’, sa han när jag slutat spela.

Gästerna blev mätta vid påskbuffén. Den unge killen börjar denna vecka med fiollektioner. Jag fick spela Roman för de två som kanske mest av allt kunde uppskatta den. Det var en brokig samling människor som människor är mest: med drömmar, krossade visioner, trasigheter, rädslor, fördomar och hunger efter närhet och mat—a-mollvalsen avslutas i dur. Och en strof ur en Leonard Cohen-låt kom för mig på vägen hem: ‘Forget your perfect offering. There is a crack in everything. That’s how the light gets in.’

2 kommentarer på “När perfektionismen skymmer skönheten

  1. Ola Eld skriver:

    Hej Julia!
    Fint berättat, om en ”tunna-ställen” situation…
    Kram!
    Ola Eld

  2. olov sandegård skriver:

    Instämmer i Ola Elds kommentar. Cohen-citatet ett verkligt visdomsord!