I ett hårdnande samtidsklimat riskerar en byråkratiseringskultur som mest ser till den egna institutionens väl att sippra in i Svenska kyrkan. Omorganiseringar och omstruktureringar ligger idag högt upp på dagordningen på folkkyrkans alla organisatoriska nivåer och skapar en introvert anda.

Syftet är i grunden lovvärt: kyrkan lever av gåvomedel och måste ta ansvar för det förtroende miljoner svenskar genom kyrkoavgiften visar. Men ett perspektiv som lätt tycks gå förlorat i denna konsultifierade epok i Svenska kyrkans historia är att vårt förtroendekapital bygger på mer än ekonomi. Hur förvaltar man det pund som består av mänsklig empati?

Svenska kyrkan bärs djupast sett fram av individer som personligen och i gemenskap med andra är besjälade av den orientering mot medmänniskan som genomsyrar evangelierna om Jesus Kristus. Kyrkans liv är relation. Detta perspektiv berörs och benämns alltför sällan i kyrkliga sammanhang så fokuserade på position och institution. Men förväxlar vi personer med positioner så förfars såväl vår legitimitet som trovärdighet som kyrka.

Det är hög tid att slå vakt om ömtåliga värden som så lätt kommer till skada och som på ett särskilt sätt prövas, som nu, i tider av otrygga förhållanden. Den byråkratiska traditionen riskerar idag att bli en börda för Svenska kyrkan i den bemärkelsen att den ges ett egenvärde. I en tid när vi har alla möjligheter att i förkunnelse, bön och profetisk handling verka för det mänskliga tycks de hetaste samtalsämnena vid personalsamlingar i församlingshem och stiftskanslier vara hur man fyller i rätt ruta, vem som skall få vilken tjänst i en ny organisation, vad församlingen skall heta efter sammanläggningen (läs: sammanslagning) och vilken roll man själv borde få (och någon annan inte). I ängslan över allt detta nya tappar vi siktet på den hållning som är kyrkans signum: att vara till för de som ligger bortom oss själva, att vara till för andra.

Relationsbyggande har en avgörande betydelse för kyrkans framtid. Organisationsplaner, scheman och arbetsbeskrivningar är bara medel för att möjliggöra denna relationella hållning. En kyrka som inte förmerar människors relation till sig själva, varandra och till Kristus, en kyrka som inte verkar som motkraft mot den misstro och polarisering människor emellan som förmeras i samhället har i själva verket upphört att vara kyrka.

För en evangeliskt-luthersk kyrka borde det vara en självklarhet att hålla ett särskilt vakande öga på det inkrökthet och det stora läckage av kristusnära medmänsklighet som kommer med den. I sammanhanget kan betydelsen av kyrkligt ledarskap som höjer blicken inte underskattas.

Blicken för den Andre, för den som är annorlunda eller i underläge, riskerar att gå förlorad på många håll i vår kyrka är ett faktum som det är hög tid att ta på allvar, inte minst i en tid då allt färre i vårt samhälle har ett arbete att gå till, fascismen breder ut sig i Europa och välfärdssystemen urholkas alltmer i vårt land. Bevare oss från att bli den pesthärd av egocentricitet som Gustaf Wingren varnade för.