Emilia Lindstrand skriver om hur de nya förslagen till syndabekännelse har tagits emot i hennes församling. Förlåtelsen och välsignelsen är oerhört viktiga delar och upplevs ofta som centrala för gudstjänstbesökaren. Människan behöver riten: för att lämna och ta emot, för att tydliggöra osynlig förändring inuti sig själv, skriver hon.
Uppkrupen i soffan har jag myst till onsdagkvällarnas ”Mia på Grötö”. Skönt med TV-program där ingen tävlar och där folk faktiskt är rätt hyggliga mot varandra. I flera av dem har Mia gått iväg med någon av gästerna, suttit på en klippa och pratat mer eller mindre förtroligt om livet. Ofta om dess trasighet, om tillkortakommanden, om otillräcklighet och om skuld. Känslan av att inte vara en härlig och ständigt glad bullmorsa eller sexigaste hustrun. Och ja, det är oftast med andra kvinnor som skulden dykt upp som samtalsämne…
Skulden, en del förtjänad och befogad, en del skapad av ideal och illusion av onåbar lycka. Det är ett ämne som är ständigt aktuellt för väldigt många, oavsett om den är hemsnickrad och egentillverkad eller faktiskt behöver bekännas. Hur möter kyrkan skulden? Hur kan kyrkan ta den på allvar och prata om den, utan att addera till ångestberget? Och hur kan vi prata synd, utan att få människor att må skit? Jo, för kyrkan bär inte bara budskapet om människors förmåga till synd, utan också om människan fullt nåbara befrielse.
Förslaget till ny kyrkohandbok rymmer flera försök till nya ord för syndabekännelse och överlåtelse. En konsekvens av det är att en del kyrkvana frågar sig var den tagit vägen. En av mina arbetsuppgifter är att ta hand om besvarade gudstjänstenkäter. Tydligt i svaren är att förlåtelsen och välsignelsen är oerhört viktiga delar och ofta upplevs ge ”mest” för gudstjänstbesökaren. Människan behöver riten: för att lämna och ta emot, för att tydliggöra osynlig förändring inuti sig själv.
Kyrkan måste våga lyfta livets trasighet. Poängen är: kyrkan har något som massvis av människor önskar, söker och längtar efter. Vi är bara inte så bra på att kommunicera det, visa det, berätta det. Än är vi inte där, inte i förslaget till ny kyrkohandbok, inte i musiken, inte i orden. Det är lite frustrerande, tycker jag, att vi inte kan slå an rätt ton för dagens längtare, vi sitter på en skatt och en källa som vi inte lyckas synliggöra för samtiden.
Läste Marcus Birros krönika i Expressen om hur ”Sverige älskar att skita ner allt heligt”. Han skriver: ”I Sverige tar sig ofta den andliga längtan andra uttryck. Vi tror på mindfulness, spöken, stenar på magen, energier och allt vad det är. Vi vill ha den enkla vägen. Gud ställer för höga krav på oss. Vi vill ha en kravlös andlighet. Vi vill gärna förändras men inte omvändas.”
Kyrkan har något unikt att ge nutidsmänniskan, något som kan skänka ett verkligt lugn till en stressad själ. Men vi måste våga prova många fler toner!
Låt oss vara en modig, tydlig och befriande kyrka!
