Det är lätt att återge vad andra har sagt. Men kväkartraditionen sätter den egna, personliga erfarenheten i första rummet.

Freden börjar i det egna mötet med Gud

Julia Ryberg

Det är lätt att återge vad andra har sagt. Men kväkartraditionen sätter den egna, personliga erfarenheten i första rummet. Bara när vi själva har inventerat våra liv och åsikter i ljuset från det egna mötet med Gud kan vi på allvar bygga gemenskap och kollektivt fredsarbete, skriver Julia Ryberg.

Jag var nyss hemkommen från Lund, där jag vid ett spännande Seglora-arrangemang bidrog med ett anförande om mystik och politik utifrån Emilia Fogelklous liv och kväkarrörelsens 350-åriga erfarenhet av demokrati på religiös grund. Två dagar innan hade jag givit samma anförande i Stockholm. Båda tillfällen var givande och mina ord togs väl emot, men jag återvände hem rastlös och med en gnagande, diffus känsla av att ha svikit Någon eller Något.

Kväkarna sätter den egna erfarenheten i främsta rummet. Det är jag mån om att berätta! George Fox, samfundets grundare, skrev: Du säger att Kristus säger si och apostlarna säger så, men vad kan du säga? Är du ett Ljusets barn, och har du vandrat i Ljuset? Och det du säger: kommer det inifrån av Gud? Hade jag talat ur min egen erfarenhet? Var det friskt och levande? Är det meningsfullt att vara språkrör för en kvinna som varit död i 40 år? Är det meningsfullt att berätta historien om ett litet udda samfund?

Kväkarsamfundet är en av de historiska fredskyrkorna. Det är jag mån om att berätta! Lever radikaliteten idag? Vi är så få, bara 100 i landet och många med sviktande krafter. Bara att hålla den lilla samfundsskutan flytande tar ju nästan alla våra krafter i anspråk. Jag hinner ju knappt läsa tidningen och hålla mig à jour med det som händer lokalt och i världen. En snårskog av komplexa problemområden tar stryptag om mig när jag väl gör det. Min religiositet utsätter mig knappast för några risker. På vilket sätt är mina kväkaruppdrag att tala, skriva och leda retreater en del av fredsarbetet?

Då kom två e-postbrev. Ett kom mitt i natten från en tidigare retreatdeltagare:

”Vet inte varför jag skriver, men jag känner ett behov att få uttrycka mig till någon jag litar på.

När jag är här uppe i fjällvärlden blir jag ibland så öppen o sårbar så det gör ont att leva.

Jag blir samtidigt rädd för att förlora allt det vackra som jag fått – men allt detta tillsammans gör mig så levande. Du är en av de människor som hjälpt mig att göra det möjligt, vill jag att du ska veta, som hjälpt mig att våga öppna mig för Ljuset.”

Det andra kom från en kväkare som frågade förtvivlat och uppfordrande varför svenska kväkare inte gör mer för fred. Jag åberopade vår litenhet. Skulle han kanske ansluta sig, som kväkare, till andra fredsorganisationer? Han svarade:

”Du frågar om jag har tankar på hur jag skulle vilja bidra. Ja, men jag känner mig maktlös! Som pensionär har jag inte ”fullt upp” med vare sig det ena eller det andra. Ibland längtar jag efter att agitera, kanske till och med att uppvigla. Att mana till olydnad, ansluta mig till Greenpeace, protestera mot kärnvapen och kärnkraft. Men det enda jag gör är att skriva under upprop via nätet. Jag läser nyhetsbreven från kväkarna i England och önskar att jag vore där. Jag vet inte vad jag är beredd att göra. Hur starkt engagemang jag har. Egentligen.”

Breven talar till mitt tillstånd och skingrar missmodet. Liksom fjällvandraren, befinner jag mig ofta på ett såk ‘tunt ställe’, alltså när hinnan mellan den inre gudsupplevelsen och den yttre verkligheten tunnas ut och man erfar det Stora Undret: att vara öppen, sårbar, tacksam, levande. Jag vill förkunna budskapet om Guds omedelbarhet! När den frustrerade aktivisten får motfrågan ‘Vad vill du göra?’, bekänner han den vanmakt, längtan till ett annat sätt att leva, tvivel om engagemang som även jag brottas med. Jag vill tas i anspråk som redskap för en fredligare värld!

Jag tror att fjällvandraren återvänder till sin vardag och bygger fred utan att ens vara medveten om det. Hjärtat står ju vidöppet! När den frustrerade aktivisten erkänner sin maktlöshet inför snårskogens stryptag och ärligt inventerar det egna engagemanget, börjar han kunna agera ärligt och realistiskt. Det kollektiva fredsbygge som han efterlyser har sin grund i varje individs möte med det Ljus som ger insikt om det inre landskapet. Tänk ett fredsarbete bestående av miljoner öppna hjärtan och klara ögon! Och det kollektiva fredsbygget börjar just i sådana enkla e-postbrev: i själars längtan att nå varandra, att dela med sig av sin erfarenhet, bekänna sin begränsning, dela sin längtan—med insikt att vi är beroende av varandra.

Jesus har varit död i snart 2000 år. Han behöver fortfarande språkrör. Emilia försökte—Stackars Jesus, bara man ville dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer. Jag vill försöka! Kväkarna förblir ett saltkorn, men vårt ursprung—återupptäckten av den radikala gemenskap som växte kring Jesus—vill jag företräda! Emilias kloka ord gäller kanske inte bara kväkarna: Trossystem äro som ett slags visaravläsningar på det upplevda, och som sådana ha de sitt stora berättigande. Men vi få inte fastna vid det förflutna utan i varje nytt läge vänta efter livsströmmen från den som sade: ‘Se jag gör allting nytt’. Om inte kväkarna göra det, äro de det fattigaste av alla samfund.

1 kommentar på “Freden börjar i det egna mötet med Gud

  1. Lars Bengtsson skriver:

    Nyss hemkommen från en mycket speciell påskretreat på Killan i Östra Vemmerlöv läser jag dina ord som känns så rätt. Genom att skapa fred i sitt eget hjärta verkar man för freden i världen. Killan är för mig ett tunt ställe, som jag besöker flera gånger om året. Ibland åker jag in till Simrishamn, som ligger en mil därifrån, och sätter mig vid kvarnen där Emilia Fogelklou lekte som barn, och mediterar en stund. Ibland tar jag en tur till Dag Hammarskölds Backåkra för vandring och eftertanke. I morse, efter gryningsmässan hade jag glädjen att sitta jämte KG Hammar och äta frukost. På Österlen finns många tunna ställen som öppnar mitt hjärta. Tack Julia.