Svenska kyrkan befinner sig i en strukturomvandling. Församlingar läggs sammans i större enheter i syfte att effektivisera och spara pengar. Det påminner om kommunsammanslagningarna på 1970-talet, då storkommunerna växte fram. Möjligen är det lite paradoxalt att idag när fler små kommundelar bryter sig loss från de större och bildar eget går kyrkan i motsatt riktning. Det känns som att kyrkan är några decennier efter sin tid.
Värre är att kyrkoomvandlingen tycks ske utan någon större teologisk reflexion över folkkyrkans idé. De ekonomiska aspekterna är som vanligt den största drivkraften. Effektivisering blir det överordnade målet.
Det är självklart att kyrkomedlemmarnas pengar ska användas på bästa sätt och vid varje strukturomvandling finns möjlighet att ställa de kritiska frågorna: Till vad används kyrkoavgiften? Pågår ett slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser?
Jag ifrågasätter alltså inte behovet av att effektivisera och förändra strukturer. Det som oroar mig är bristen på innehållsdiskussion i tider av strukturdiskussion. Och det mest skrämmande är den tydliga riktningen mot nationella nivåns behov och perspektiv. Kyrkan bygger nu koncern och likriktningen är ett faktum. Perspektivet är uppifrån och ner.
Det började för några år sedan med kommunikationsplattformen. Där varumärkesexperter hyrdes in (för säkert inte så billig peng) och loggor skulle utformas, hemsideslayouter designas och så vidare. Varenda församling skulle ha nationella nivåns webbverktyg och alla hemsidor skulle ha samma utseende. Förutom att själva webbverktyget är ett hån mot alla som kan något om kommunikation då det är stelt, otympligt och centralstyrt har det gjort att Svenska kyrkans uttryck är exakt likadant i hela Sverige.
För varumärkeskonsulterna och koncernbyggarna är det förstås fantastiskt. För en folkkyrka med självständiga församlingar vars lokala förankring handlar om att gestalta evangelium in i olika kontexter är det inte alls bra.
Nu fortsätter processen med de administrativa rutinerna.
I den församling jag arbetar samlades vi till personalmöte nyligen. Stiftets representanter skulle gå igenom de nya administrativa systemen för budget och löner. Samgåendet mellan församlingarna på Söder börjar i det administrativa för det tror man är minst farligt. Så bygger man in sig i strukturer utan att teologiskt reflektera över att de faktiskt får konsekvenser för kyrkoarbete och kyrkosyn framöver.
På powerpoint-bilderna som visades återkom uttrycket ”vi måste börja arbeta på samma sätt”. Det förklarades dels med att man på nationell nivå inte kan få in statistik som är jämförbar i dag, dels med att när nu fyra församlingar ska ha gemensam administration måste församlingskulturerna, dvs vårt sätt att arbeta bli mer lika.
Så fungerar koncerner – koncernspråket måste vara detsamma i hela organisationen liksom de administrativa rutinerna. På ytan kan det verka rationellt och bra men administration går inte att separera från kultur – administrativa kulturer hör ihop med frågor som ledarskap, synen på medarbetarskap, förtroende, människosyn och idén med varför man finns till.
Just i en tid av globalisering tror jag än mer på stadsdelskyrkornas/sockenkyrkornas kontextualitet. Sofia församlings profil är annorlunda än Maria Magdalenas, Katarinas profil är något helt annat än Högalids och så vidare. Det gäller att balansera sammanslagningarnas effektivitet med bevarandet av de olika församlingskulturernas tilltal.
Koncernkyrkan som nu växer fram är något annat än folkkyrkan där den enskilda församlingen är ett tecken på att evangeliet gäller här och nu, just på denna ort, i denna stadsdel där Guds ord predikas och sakramenten kommer folket till del. Gud talar knappast koncernspråk. Guds tilltal är kontextuellt.
Mycket bra artikel. Ser denna utveckling inom Svenska kyrkan som en fråga om ”intern sekularisering”. Hur kan detta ske när vi har en evangelisk-luthersk bekännelse som betonar det allmänna prästadömet?
Tack Eskil! Ja idén om den allmänna prästadömet har alltför länge varit bortglömd. Nu behöver inte koncernkyrkan innebära att det bara är präster och biskopar som bestämmer. De förtroendevalda är ju i högsta grad med och beslutar om denna bekymmersamma utveckling.
Men lilla Helle! Börjar du bli religiös?
Detta var det sundaste jag läst på Ss.
God loves you! /Sven
Jag skulle vilja hävda att den koncernkyrka som du beskriver har som ett av sina mål just att se till att präster och biskopar hålls utanför bestämmandet.
Koncerntänkandet inom Svenska Kyrkan är en spegling av kommun och stat driven av ungefär samma ideal som i förlängningen stammar från de politiska partier som krampaktigt biter sig fast i Svenska Kyrkan.
Befria Svenska Kyrkan från politiken!
Till Bo Rydén: Svenska kyrkan har styrts med partier som nomineringsgrupper i decennier – alltså långt innan man började detta tänk med koncernbygg, varumärkesprofilering, sammanslagningar osv. Nej, det är snarare styrt av nationella nivåns byråkratisering.
Den ANDRA artikeln samma dag som berör mig – outstanding. ”Vi måste börja arbeta på samma sätt”. Liknande uttryck hörde jag under hela prästutbildningen och de 10 år som följt därefter. Alltså präster som konstrueras genom pepparkaksformar. Vem vill ha en sån präst? Kyrkan? Kanske det, suck. Men levande människor son inte gett upp om livet vill – enligt min erfarenhet – möta levande människor vare sig dom är kyrkligt prästvigda eller allmänt prästvigda.
Tar gärna med min djupt kända bön i era i kyrkans förbön denna Maria söndag: GUD BEVARA OSS FÖR KONCERNBYGGET SVENSKA KYRKAN!
Till Elisabeth A: Tack för din kommentar. Instämmer helt!
Till Ulf H: Det ber vi gärna för.
Helle Klein: Ja, det är styrt av den nationella nivåns byråkratisering. Vilka har format den nationella nivån? Vilka drev igenom att vi skulle ha ett direktvalt kyrkomöte?
Genom de förändringar som gjordes, ironiskt nog i och med skiljandet från staten, blev Svemnska Kyrkan mer politiserad, inte mindre. Det direktvalda kyrkomötet gjorde att det bildades en nationell nivå som inte hade kontakt med den lokala nivån eftersom det krävdes en nationell organisation för att kunna ha genomslag på kyrkomötet.
Och vilka hade denna nationella organisation? Jo, de politiska partierna.
Att partier nominerar folk till kyrkliga val på 2000-talet är, för att citera Kent Wisti, ungefär som att röka inomhus; det är något vi gjorde förr!
Bra Helle!
Tyvärr kör man rätt så mycket koncernledarskap också inom kyrkan vilket innebär att människor krossas, blir utbrända, blir ställda till svars och får skriftliga anmärkningar när de inte klarar sina uppgifter — när det är organisationen som är fel, och ansvaret hamnar på dem som organiserade i förstone. Jag tyckte i min enfald att det fanns en hel del att iaktta i Nya Testamentet om hur man organiserar grupper och leder människor, men tyvärr verkar det inte genomsyra kyrkan. Jag misstänker att det är en effekt av den långvariga ”babylonska fångenskapen” när staten skötte kyrkan som om det vore ett byråkratiskt verk.