Det finns mycket att vinna på samordnad administration, på gemensamma lösningar för att effektivisera organisationen. Absolut! Men att bli mött av en människa – i telefon och person – spelar roll för bilden och upplevelsen av kyrkan. Jag önskar en närmare kyrka, en kyrka där det bara är att ramla in och bli mött och sedd och hjälpt. Jag är rädd att vi går åt andra hållet, skriver Emilia Lindstrand, receptionist i Farsta.

Monika hade full koll. Hon satt placerad på pastorsexpeditionen i prästgården där jag växte upp och det hon inte visste om folk i byn var inte värt att veta. Hon kunde släktträden, relationerna, kriserna. Hon var demografiexpert, skulle man kunna säga. Och hon visste allt utan att för den skull vara en skvallerkärring. Folk tittade in utan direkta frågor eller ärenden, bara för att slänga lite käft med Monika. Jag minns att jag beundrade hennes förmåga att se, lyssna, jobba och möta. Hon är min receptionistidol.

Jag jobbar i församlingsreception: svarar i telefonen och möter intrillande dopföräldrar, diakonklienter och alla möjliga andra. Hit ringer den som vill prata med någon, den som förlorat en make, den som blev upprörd över clownmedverkan i gudstjänsten i söndags och hon som behöver vinterskor till sina barn men inte har råd. Att här finns någon som svarar, som möter, som ler, hälsar och hjälper efter behov och förmåga: det är viktigt. Det ger en bild av Svenska kyrkan. Det ger en bild av vad kristendom är.

Församlingar går samman, enheter blir färre och större. Det finns många fördelar. Det finns också nackdelar. En nackdel kan vara att det blir knepigare med tillgängligheten, längre mellan medlem, lokaler och personal.

En kvinna ringer och säger att hon helst vill prata med den frejdigaste prästen vi har, inte lätt att veta om den som svarar aldrig mött prästerna i Farsta. En herre ringer och frågar om rullstolsanpassning i Stora Sköndals kyrka. En kille vill prata med den snällaste diakonen. Fyra ungdomar från högstadiet ramlar in och vill ställa några frågor till en ”modern” präst. Jag önskar en närmare kyrka, en kyrka där det bara är att ramla in och bli mött och sedd och hjälpt. Jag är rädd att vi går åt andra hållet.

Det finns mycket att vinna på samordnad administration, på gemensamma lösningar för att effektivisera organisationen. Absolut! Men att bli mött av en människa – i telefon och person – spelar roll för bilden och upplevelsen av kyrkan. Det är viktigt att rekrytera rätt. Det är viktigt att värna generösa öppettider, god service, olåst dörr, mänsklighet och närhet.  Det kommunicerar kristendom och Svenska kyrkan bättre än annonser och mer trovärdigt än reklam på bussen.

Varje församling behöver en Monika, som ser och möter intrillande och frågvisa.