"Stackars Jesus, bara man ville dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer", skrev Emilia Fogelklou. Särskilt för barn som tänker mer bokstavligt kan det vara bättre att fokusera mer på trons budskap än på religionens berättelser.

Bevara oss från bilder som binder

Julia Ryberg

”Stackars Jesus, bara man ville dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer”, skrev Emilia Fogelklou. Särskilt för barn som tänker mer bokstavligt kan det vara bättre att fokusera mer på trons budskap än på religionens berättelser.

Åttaåringen tittade upp från målarboken. ”Vad jobbar du med egentligen, Farmor?” Jag förklarade lite om mitt arbete för kväkarsamfundet—som är liksom min kyrka, sa jag. ”VA?! Tror du på GUUUD?” Jag sa att det beror på vad hon menar med orden tro och Gud. ”Ja, du vet, han däruppe—att han finns” sa hon och pekade vagt mot himmelen med sin krita. Jag sa nej.

Jag frågade om hon har känt sig ibland genomälskad, känt att hon älskar någon eller någonting så där jättestarkt, upplevt naturen jättestarkt och varit glad så hon ville gråta. Jo, det kände hon igen. Jag sa att Gud är för mig något av det där. Då pep lillasyster och undrade om jag tror på Jesus—att han har funnits. Det sa jag att jag gör.

”Men tror du att han uppgick, Farmor?” ”Uppstod, menar du? Jag vet inte, eftersom jag inte var med. Men jag känner att hans minne liksom lever kvar i mig och att han betyder något stort för mig—ungefär som minnet av din gammelfarmor lever kvar i dig och är en del av dig. Jag hör liksom ihop med Jesus.” Det förstod hon. Hon sa att gammelmorfar fick hon aldrig träffa, men han lever i henne ändå. Tjejerna var nöjda och fortsatte med sin färgläggning.

Jag kände att jag hade klarat någon sorts test. Det är nämligen så, att hur jag förhåller mig till Gud och Jesus—och till den tradition som skapats kring honom—upptar mig i allra högsta grad. Och en stor del av mitt arbete handlar om att skapa möjligheter för människor—både kväkare och andra—att reflektera och samtala kring sin erfarenhet av mystik, religion, av traditionens förmåga att vara såväl stöd som tvångströja. Barnbarnens frågor gav mig tillfälle att formulera min trosbekännelse så sant och enkelt jag kunde.

Jag kände mig dock störd av samtalet. Det lämnade mig lika illa till mods som när tjejernas lille kusin kom hem efter ett skolbesök i kyrkan vid påsken för något år sedan. Han sa att han kände sig ledsen när han tänkte på Jesus. Jag bad honom berätta mer. ”Jo, han blev ju dödad av gudarna.” Jag undrade om han menade judarna, och han nickade sorgset.

Jag frågade om han visste varför Jesus dog, men det var han inte klar över. Jag berättade att han hade mycket stor kärlek till människorna, särskilt dem som hade det svårt. Jag sa att Jesus tyckte att makthavarna skulle tänka om och att de blev rädda för kraften i hans tankar och kärlek. Jag sa att jag blir glad när jag tänker på Jesus och det han levde och dog för, och att hans tankar och kärlek fortfarande är jätteviktiga för mig och många andra. Långfredagsstämningen vid bordet lättade något, tror jag.

Jag tog kontakt med kyrkan och bad att lågstadiebarnens kanske första kontakt med judendomen inte fick färgas på detta sätt. Jag hade nyligen varit i Palestina och var uppfylld av insikten att fredsbyggande hänger på att var och en av oss rannsakar våra fördomar, sanningar och myter.

Jag blev störd av att barnen redan påverkats av bilder och förhållningssätt som binder och begränsar. Jag förstår att barn kanske behöver ha konkreta gudsbilder att relatera till, men måste det vara gubben däruppe på molnet—måste det vara en gestalt överhuvudtaget? Och måste första mötet med Jesus vara berättelser om mirakulös födelse och död snarare än mötet med en för länge sedan levande människa som brann för medmänniskan, vågade trotsa världsliga makthavare och var uppfylld av en livgivande Närvaro som finns hela tiden i oss, kring oss, mellan oss även nu?

Ord av kväkaren Emilia Fogelklou har blivit en del av mitt evangelium. Stackars Jesus, bara man ville dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer. Och vad hör jag då? Det är hans utmanande ord att den som hör ihop med honom skall utföra gärningar som han, och ännu större.

Gud får inte längre hållas fången i himmeln som i en vacker blå sten att dikta legender om. Den levande vill ut ur detta fängelse, vars murar människor kanske behövt för sin myckna skräcks skull. Från himmelen vill den ned som kvalitet i jordens liv. Jag undrar vilken skräck det är som Emilia skriver om. Jag tror det kan gälla den bävande skräcken—tremendum et fascinosum—inför vår gudagivna potential och ansvar att, i det lilla och det stora, bidra till att bygga en rättvis och medkännande värld.

Jag tror att de ord, bilder och berättelser vi använder med barnen, inom oss och mellan oss för att förmedla det oerhörda, ordlösa mysteriet är av avgörande betydelse för hur vi läser tidningen, hur vi möter varandra i glädje och förtvivlan, hur vi väljer att satsa våra pengar, vår tid och energi. Ytterst tror jag det handlar om vår självbild som nödvändiga redskap i den pågående skapelseprocessen.

Julia Ryberg föreläser på temat Mystik och politik hos Emilia Fogeklou vid Seglora smedjas temasöndag 17 mars i norska sjömanskyrkan i Stockholm. Läs mer här.

1 kommentar på “Bevara oss från bilder som binder

  1. Karin Ranieli skriver:

    Detta gör mig upprörd och bedrövad…Herre, förbarma dig!