Att vara religiös "på riktigt" verkar handla om att läsa vissa passager i bibeln, men inte andra. Varför får de människor som exponeras flitigt i media, till följd av osköna åsikter, vara de ”riktiga” kristna? Och vad gör det då mig och många andra till? Bleka light-versioner, undrar Are Kaspersen.

Man kan vara både liberal och djupt religiös

Are Norrhava

Att vara religiös ”på riktigt” verkar handla om att läsa vissa passager i bibeln, men inte andra. Varför får de människor som exponeras flitigt i media, till följd av osköna åsikter, vara de ”riktiga” kristna? Och vad gör det då mig och många andra till? Bleka light-versioner, undrar Are Kaspersen.

”Ja, fast du är ju inte en riktig kristen… Vad jag kritiserar är såna där super-religiösa människor.”

Denna och liknande komplimanger har det hänt att jag fått. Åtminstone är de nog menade som komplimanger, men i mig skaver de. Jag fick egentligen upp ögonen för det problematiska först när jag för ett antal år sedan hörde en muslim berätta om hur han ibland fått höra att han inte är en ”riktig muslim”, och förväntades ta emot det som ett positivt konstaterande.

Även om jag förstår intentionen; att särskilja representationer av religion som drar åt det fundamentalistiska, konservativa eller moraliserande, från liberala eller progressiva sådana, så tycks det mig vara just de krafter som det med gränsdragningen tas avstånd från, som får legitimitet och kraft av att tilldelas adjektiv som ”riktig” och ”super”.

Varför får de människor som exponeras flitigt i media, till följd av osköna åsikter, vara de ”riktiga” kristna? Och vad gör det då mig och många andra till? Bleka light-versioner?

”Som bibeltrogen anser jag att…”, har jag hört sägas under diskussioner i studiesammanhang. ”Är inte alla kristna bibeltrogna?” har jag då undrat. ”Att vi landar i olika åsikter handlar väl snarare om att vi betonar olika saker i skriften?”

Jag har då fått veta att jag är ”liberal”, men har själv landat i att det snarare handlar om hur ärliga vi är med vår selektivitet. Samtidigt kallas jag ju hellre liberal än bibeltrogen, utifrån hur begreppen brukats och vilka associationer de ger.

Jag har även blivit uppmärksam på hur religiösa människor jag träffat i olika sammanhang, beskrivit sig som ”inte så jättereligiösa”, fastän det snart blivit tydligt att religionen tycks grundläggande för deras resonemang och engagemang. Jag har gått ett tag med de här frågorna, eftersom jag ser det som ett verkligt problem om många av oss tvekar inför att kallas religiösa, när vi i själva verket är det. När Gud utgör grunden i vår tillvaro, såsom vi uppfattar och försöker leva den.

Om det att vara ”riktigt religiös” belastats genom ihållande och ensidig association till en viss sorts religiositet, kanske det är på tiden att vi antingen reclaimar det eller finner på ett alternativ?

Jag har reflekterat över vad jag personligen skulle känna mig bekväm med att kallas, om någon berättar för mig att jag inte är en ”riktig” kristen. Jag har sökt ett alternativ som varken är ”light” eller för internt, och har kommit fram till att, om det ska kunna fungera även utanför de inomkyrkliga sammanhangen, måste det utgå från det skikt i tillvaron i vilket jag strävar efter att leva, och inte utifrån vilka åsikter och ställningstaganden jag uttrycker och agerar efter – utan att för den skull förringa att det finns ett kraftfullt samband däremellan.

Religiös upplevelse av igenkännande och gemenskap har i mitt (och säkert i många andras) liv haft en tendens att ofta skära igenom de uppdelningar vi gör i det yttre. Uppdelningar som i och för sig kan vara berättigade i de lager av tillvaron som de gör anspråk på att definiera. Ibland känner jag lättare igen mig i personer som tillhör kategorier jag själv inte skulle vilja tillhöra och ibland utmanas jag mer av personer inom mina egna sammanhang. Det händer att jag berörs mer av andliga samtal med personer som tillhör en annan religiös tradition än jag, och min senaste upptäckt är hur berikad jag kan bli av samtal om Gud med personer som kallar sig ateister.

Igenkännandet har också, om än mera sällan, ibland uppstått i samvaro med människor som gett uttryck för åsikter jag ogillar eller till och med avskyr. Om än i form av korta glimtar, eller såsom en pendlande rörelse mellan avstånd och närhet. Sådan gemenskap uppstår, som jag ser det, i tillvarons djupdimension, och på en nivå där orden för att beskriva den är mycket svårfunna och känslan flyktig och svår att hålla fast vid. Möten i vilka vi kanske gett upp idén på konstruktiv dialog, eftersom vi fördömer ståndpunkter och handlande, men ändå kan se en människa i ögonen och där skymta det som är så outsägligt, men stundtals mycket påtagligt.

Jag vill kalla mig djupt religiös, och djupt kristen. Inte för att jag är djupare än någon annan, men för att jag vill vara religiös ur djupet av mitt väsen. För att jag strävar efter en religiös praktik som inte handlar om att vara rätt och riktig, utan om relationer, om möten och om transformation.

Teologen Abraham Heschel skiljer mellan teologi och djupteologi, och beskriver skillnaden såhär:

”Teologin talar för folket, medan djupteologin talar för individen. Teologi strävar efter kommunikation och efter universalitet; djupteologi strävar efter insikt, efter unikhet.

Teologi är som skulptur, djupteologi är som musik. Teologin finns i böckerna, djupteologin i hjärtat. Den förra är doktrinen, den andra är händelsen. Teologin separerar oss, medan djupteologin förenar oss.”

Definitioner som konservativ och liberal, fundamentalist och progressiv hör såtillvida hemma i teologins dimension. Är det då meningsfullt att försöka hämta en definition av religiositet ur ett så svårgripbart skikt som djupteologin? Ska vi ge oss på att försöka definiera det odefinierbara? Ja, har jag landat i. För att uppdelningen inte handlar om att den ena utesluter den andra – tvärtom. För att det är i spänningen dem emellan vi lever. För att motsatsen är att ge upp. För att det är med hjälp av språket vi orienterar oss som människor. För att i den uppgivna religiösa tystnaden eller i dess tvärsäkra ”riktiga” religiösa motsats bor potentialer till förfrämligande och våld.

Religionens livfullhet är helt avhängig samspelet mellan teologi och djupteologi, ansåg Heschel. Om orden och formuleringarna mister sin förmåga att frammana de tillstånd ur vilka de uppkommit, stelnar religionen. Det är en gemensam utmaning vi har att inte låta orden vara det som står i vägen, utan förhålla oss till dem kreativt, så att de kan peka bortom sig själva. Bortom oss själva. De kan då vara handlingar i sig, och de kan bli vägmärken för vår religiösa strävan.

3 kommentarer på “Man kan vara både liberal och djupt religiös

  1. Sven Andersson skriver:

    Och Kristus frågar Dej och mej: Älskar du mej?
    Skall då mitt svar vara ”vad menas med att
    älska?” eller vad säger kyrkofäderna om att
    älska, etc.?? Hur mycket???
    Sluta svamla! SVARA !

  2. Apg1711 skriver:

    Heschel är en judisk teolog. Han förnekade att tro allena (utan lagen) är tillräckligt. Om du inte förstår var Heschels teologi går vilse är du inte Kristen. Det kan upplevas som hårda ord men sanningen är inte alltid vad våra kliande öron helst vill höra.

    Frågan som Sven Andersson ber dig besvara är mycket relevant.

  3. Erikka Chapman skriver:

    Tack! Du sätter ord på hur svårt det är att förklara en relation med någon, vilken genomsyrar hela livet; vardagen, kroppen och alla beslut en fattar. Hur förklara en relation? Någon frågar dig om vad du svarar på frågan Älskar du mig? Är det inte precis just det du skriver, Are? Att det vore galenskap att påstå att detta oerhörda, denna Kristus, skulle kunna förklaras, förstås, genom att bokstavligt tillämpa vissa utvalda bibelpassager på vårt liv… Att det att ÄLSKA denna KRISTUS är något så djupt, så omvälvande att vi tar emot både bibeln och livet självt med en vördnad och ett frågetecken – ”Okej Gud, om vi ska leva ihop i all evinnerlighet, då får du stå ut med att jag inte förstår, att jag tolkar och vrider och vänder, att jag aldrig kommer att ha fattat, utan mest famlar efter något som överensstämmer med denna oerhörda kärlek inom mig… För Du älskade mig först. Mer vet jag inte.” Jag tycker att Are redan har svarat. Ja! En kärlek djup.