Staten ropar just nu efter frivilligsektorn. Svenska kyrkan är en av de största aktörerna, attraktiv med sina försänkningar i lokalsamhällen i såväl stad som landsbygd och dessutom med ojämförligt existentiellt anseende i breda folklager. Den intensifierade efterfrågan på kyrkans tjänster är förstås välkommen för ett trossamfund upptagen med strukturomvandling och mer än någonsin sökande efter sin samtidskallelse och identitet.
Själv hör jag till dem som brukar tala mig varm för en samhällsengagerad kyrka, för en kyrka som inte stänger in sig i kyrkorum och församlingsexpeditioner utan som vill och vågar verka med och mitt bland andra aktörer i samhället.
Men en alltmer samhällsaktiv kyrka är givetvis inte oproblematisk utan kräver kritisk reflexion och daglig omvändelse till evangeliets radikala hållning som aldrig släpper den enskilda människans liv och verklighet ur sikte.
Situationens komplexitet och djupa allvar slår mig när jag läser författaren Kristian Lundbergs krönika här på Dagens Seglora igår. Lundberg skriver om diakonins samarbete med Gränspolisen kring så kallade återvändanderesor för flyktingar som inte lyckats få uppehållstillstånd i Sverige.
Är detta den samhällsengagerade kyrka vi vill se, en kyrka som samarbetar med och underlättar för statsmakterna att utvisa människor, en verksamhet ofta är våldsam och som innebär att enskilda och familjer skickas ut i en oviss och många gånger farofylld framtid? Lundbergs krönika aktualiserar behovet av att en kyrka verksam mitt i världen ständigt måste självkritiskt ställa sig frågan vems ärenden hon går och vems perspektiv direkt eller indirekt tjänar.
Givetvis är det så att de värden som i allmänhet associeras till vår öppna folkkyrka, som exempelvis medmänsklighet och trovärdighet, är särskilt attraktiva för den typ av offentlig verksamhet som har svårare att få moralisk legitimitet i allmänhetens ögon. Till dessa verksamheter hör tveklöst Gränspolisens ständigt pågående deportation av människor från Sverige.
Lundbergs krönika påminner om att kyrkans engagemang i samtidsfrågor alltid måste präglas av både misstänksamhet och motstånd i kärlekens tjänst. Detta är ju något som vi från Svenskkyrkligt håll uppskattar när det gäller kyrkligt engagemang i politik och samhällsfrågor i andra delar av världen. Men det kristna trotset, revolten och kärleksbudet måste också gälla för den evangeliskt-lutherska kyrkan i Sverige.
Den amerikanske jesuitprästen och fredsaktivisten Daniel Berrigan har sagt att det hör till visheten i de religiösa traditionerna att förhålla sig misstänksam till vad de som har den politiska makten har för sig. Kyrkans kallelse är alltid medmänsklighet – aldrig medlöperi.
