Svenska kyrkan möter en framtid där alla behov kanske inte kan tillgodoses av anställd personal. Samtidigt ersätts sakta men säkert gamla frivilliga av unga som inte längre motiveras av traditionella gemenskaper. Hur tar vi tillvara på de nya frivilliga resurserna i tider när kyrkans budget krymper? 

-Här har du det vanliga, säger tanten och sträcker fram en hopvikt Apotekskasse lite i smyg. Sen går hon. Kvar står diakonen småleende med påsen i handen. Jag frågar vad ”det vanliga” innebär. Fyra paket cigg och några tändare. Att dela ut. Vid behov. Jag tänker: vilket lysande prov på initiativförmåga, på frivillighet, på generositet och vilket öga tanten har för vilka konstiga saker som kan göra ”nytta” inom diakonin.

Jag vill gärna vara frivilligkraft, gärna bidra med det jag kan utan att få betalt. För den kyrka jag älskar och kämpar med. För andra människor. Men att hitta hur den frivilligheten ska ta sig praktiska uttryck är minst sagt svårt. När jag var yngre passade det utmärkt att slänga in mig i konfirmandverksamheten. Men nu, 30 år gammal, finns inte samma självklara sammanhang.

Dessutom är jag lite kräsen. Det är nämligen så att jag vill hjälpa till med det som behövs göras. Och i den professionella, kvalitetssäkrade Svenska kyrkan finns få uppgifter som behöver göras, men som inte någon redan får betalt för att utföra. Däremot finns det ganska gott om uppgifter som är lite lagom och kan göras av den som behöver eller vill ha något att göra: koka kaffe, baka bröd, ta upp kollekt, vara med i gudstjänstgrupp. Ofta ser vi frivillighet och frivilligarbete i första hand som en förlängning av diakonin: som något att göra för den som vill sysselsättas, som vill hjälpa till, som önskar ett sammanhang.

Jag efterlyser snarare en frivillighet som tar sin utgångspunkt i mission och delaktighet.

I och kring varje församling finns massvis med goda krafter. Som vill bidra med det de kan. Kanske inte varje vecka, kanske inte på livstid, kanske inte dagtid, kanske inte med samma sak varje gång. Och för oss finns inte så många sammanhang och uppgifter.

Frivilligheten står just nu i ett skifte. Tanterna: de trogna, duktiga och pålitliga börjar gå vidare. Individualister i min generation gillar inte paketlösningar, vill helst inte binda upp sig ens på längre telefonabonnemang och aktar sig noga för stela politiska och religiösa organisationer. Sakfrågor, då kan jag möjligen bry mig, göra en insats. En demonstration. Två möten. Men friheten är viktigare än kollektivet.

Frivilligheten – denna eftersträvansvärda men svåra sak som alla församlingar mer eller mindre kämpar med, måste våga utvecklas. Då måste Svenska kyrkan också öppna för nya uppgifter, som behöver göras. Släppa lite på professionalism och kvalitetssäkring, till förmån för delaktigheten och missionen.

Vi bygger kyrkan tillsammans. Den blir vad vi gör den till. Och även om vi just nu har råd med musiker, präster, pedagoger, informatörer och annat, så står vi inför en framtid med klart skralare kassa.

Kanske kan vi leta ideella ”affischskapare” på den lokala folkhögskolans mediakurs eller närmaste universitet? Eller kan vi använda enbart amatörmusiker en mässa i månaden, istället för att ta in vikarierande kantor? Eller kan vi be en kompis komma och berätta om hur hon hanterade sorgen efter sin döde make, istället för att diakonen ska inleda sorgegruppen? Det finns goda möjligheter till ny frivillighet. Men den gamla formen funkar inte. Vi måste våga utanför den, annars får vi en kyrka med massa duktig personal. Men inte en levande växande delaktig församling.