Ett ickevåldsligt förhållningssätt handlar om att skapa fredliga möten i vardagens alla situationer. Men hur ser det äkta mötet ut när vi möter tiggare, telefonförsäljare, missionerande fundamentalister? Det behövs fredsbyggande alternativ till detta eviga ”nej”.

Det knackar på i kupén på nattåget där jag sitter med en vän. En ung grabb med Bibeln i högsta hugg frågar ivrigt: ‘Vill ni höra om Jesus och frälsningen?‘ Min vän och jag svarar bestämt i samma andetag: ‘Nej!’ Grabben knackar på i nästa kupé. Mitt svar störde nattsömnen.

Från rulltrappan stiger jag ut på gatuplan vid Östermalmstorg. Det är rusningstid, skymningstid, ruskväder. En gestalt knäböjer i böneställning på en pappbit, orörlig bland alla som skyndar förbi. Även jag skyndar förbi med ett tyst ‘Nej!‘ på den outtalade frågan. Mitt svar satt illa på hemresan.

Telefonen ringer mitt i matlagningen. En hurtig, pigg röst hälsar mig vid namn, säger något käckt om vädret och skyndar vidare med att erbjuda mig gratis strumpor. Jag avbryter det väl inövade försäljningsmanus med ett osmidigt ‘Nej!‘ och lägger på luren. Mitt svar blev en bitter krydda i middagsgrytan.

Eftersmaken dröjer sig kvar. Tre gånger hade jag blivit utmanad, och tre gånger hade jag förnekat. Jag behöver reflektera kring frågor som väcks inom mig om förutfattade meningar, fördomar, stolthet, ansvar, våld och medmänsklighet.

Det var faktiskt inte läge att bjuda in grabben i kupén. Min vän är ateist och teologiska utläggningar var inte på samtalsagendan. Frågan var dessutom inte ‘vill ni samtala med mig om Jesus och frälsningen?’, utan ‘vill ni höra om Jesus och frälsningen?’ Det var alltså inte inbjudan till en dialog—något jag annars hade uppskattat. Under en orolig natt inventerade jag mina känslor och tankar.

Jag tyckte lite synd om killen, som kanske behövde rädda sin själ genom att rädda min. Jag erkänner både högmod och stolthet: jag hade gärna befriat honom från vad jag gissar var en uppfattning mycket olik min, och jag ville inte framstå som ytterligare en förlorad själ. Jag kände mig också trängd mellan en ateist och en fundamentalist, utan möjlighet att ingå dialog om något som är centralt för mig.

Det var varken första eller sista gången som jag passerade en knäböjande tiggare. Jag utgår ifrån att de ingår i och utnyttjas av något organiserat system som jag inte vill bidra till. Själva kroppsställningen upplever jag som uträknat utmanande, och jag kan inte annat än känna mig starkt påmind om att ‘det som du gör mot en av dessa mina minsta, gör du mot mig’. Jag vill varken framstå som likgiltigt känslokall eller naivt duperad.

Jag älskar mitt arbete, där telefonen är ett viktigt verktyg. När det ringer, är jag beredd att höra en god väns röst eller att stifta en ny bekantskap. Jag vill inte konfronteras med erbjudanden om sådant jag varken behöver eller vill ha. Det bjuder mig emot att irriterat lägga på luren. Jag kan inte tänka mig ett mera själlöst arbete, och jag blir pinsamt medveten om mitt privilegium att få arbeta med sådant som jag finner utvecklande och meningsfullt.

Dessa tre situationer ger illusion av inbjudan till mänskliga möten. De vill nå mig på djupt personliga, även privata, plan. Varje fråga upplever jag som ett intrång. Dock är det ingen, inte ens frågeställaren, som egentligen förväntar sig att jag ska svara ‘Ja!’ Gud bevare att jag skulle framstå som bristande i andligt djup, medmänsklighet eller tacksamhet! Jag överväger därför olika variationer på ‘Nja’ och överger dem som meningslösa. Jag förvägras ett riktigt äkta möte.

Kväkarrörelsens kanske enda doktrin är att det finns något av Gud i varje människa, och att det är vår uppgift att svara an på detta ‘något’. Med mina ‘Nej!’ har jag brustit –tvingats brista –i denna uppgift. Kväkarrörelsen är en av de historiska fredskyrkorna. George Fox, rörelsens grundare på 1600-talet, fokuserade på våldets effekt på förövarens –snarare än offrets – själsliga välbefinnande. Kväkarna menar att våldet har många subtila, strukturella aspekter. Våld skapar destruktiva förbindelser och bryter ner de konstruktiva. Jag ser våldsamma aspekter i de tre scenarierna i min berättelse. Vilken effekt har de på min själ? Och på den andres?

Det är säkert mina fördomar som spelar in när jag frågar om grabben på tåget är fången i ett trossystem som binder snarare än befriar. Är tiggaren fången i ett system som gör honom till slav? Är telefonförsäljaren fången i ett system som berövar henne tillfredsställelse i arbetet? Och vilka system är jag själv fången i?

Om jag nu vill vara fredsbyggare, om jag nu tror att Guds rike finns ständigt närvarande men att vår hjälp behövs i byggandet,ställs jag inför att hitta konstruktiva alternativ till mina ‘Nej!’ i liknande sammanhang. Jag vill hitta befriande svar som bejakar människan men förnekar destruktiva system. Nästa gång kanske jag svarar: ‘Jag skulle gärna tala med dig, eftersom även jag är en människa som älskar Gud, men just nu är det inte läge.’ Jag kan tänka mig att ha presentkort på små belopp på livsmedel som jag överlämnar med ögonkontakt och ett leende. Jag kan ha i beredskap ett inövat vänligt avvisande av erbjudanden om strumpor, underkläder och datorhjälp.

Att vara ickevåldsmänniska handlar inte om hur jag skulle hantera ett hypotetiskt intrång av en galen våldsverkare i mitt hem. Det är mycket mer utmanande än så. Att vara fredsbyggare handlar inte i mitt fall om att ge mig av till konfliktdrabbade områden ute i världen. Det är mycket närmare än så. John Woolman, 1700-tals kväkaren, ber oss undersöka om våra ägodelar är bärare av ‘krigets frön’. Jag tror att det gäller mer än ägodelarna. Med ett ömsint leende mot mig själv, och dem jag möter, vill jag låta detta förhållningssätt genomsyra vardagens alla möten.