När man som kvinna idag sätter ord på sina åsikter och tankar offentligt, till exempel i en predikan eller, som här i en ledare, ställer man sig i samma historiska linje som till exempel Lydia Wahlström, Emilia Fogelklou och Ellen Key. På olika sätt och från olika utgångspunkter gjorde dessa kvinnor en gång motstånd mot innevarande ordningar som begränsade möjligheten att leva som tänkande, kännande, skrivande och talande kvinnor.
De tre hade på olika sätt ledande roller i den opinionsbildande verksamhet som ägde rum vid tiden för sekelskiftet 1900 då det stora slaget stod i den svenska samhällsdebatten om kvinnors frihet och medborgarskap. Alla tre valde bort egen bekvämlighet, utsatte sig för motståndarnas hot och blev projektionsyta för mångas aggressivitet när de i ord och handling arbetade för framtida systrars frihet.
Jag kom att tänka på villkoren för rösträttskvinnornas historiska kamp i början av 1900-talet när jag såg på förra veckans Uppdrag granskning-program om det utbredda näthatet mot kvinnor. De brev som de medverkande kvinnliga journalisterna läste upp ur den hatiska mejlfloden var förstås värre och präglade av ett långt mer destruktivt språk än det de aktivistiska kvinnorna kring förra sekelskiftet utsattes för. Men de sexuella undertoner som idag kommer till våldsamma uttryck i kommentarsfält och mejlboxar, fanns med redan på den tiden.
Sedligheten var i själva verket ett svårt dilemma för de som en gång engagerade sig i kampen för kvinnors medborgliga rättigheter i vårt land. Vid sekelskiftet innebar begreppet ”offentlig kvinna” samma sak som prostituerad, sexuellt tillgänglig helt enkelt. De kvinnor som gick ut på gator och torg, som debatterade och agiterade offentligt riskerade alltså hela tiden att bli anklagade för lösaktigt leverne, ett svårt socialt stigma.
Mycket talar för att denna nedgörande sexualiserande blick gentemot kvinnor syns och hörs i offentligheten består ända in i våra dagar. Det är den skrämmande slutsats som måste dras av de uppgifter som framkommer i Uppdrag granskning-programmet. Den sexualiserande blicken förekommer inte bara bland de näthatande männen, utan också bland tjänstemän i de institutioner och samhällsfunktioner som har till uppgift att upprätthålla lag, ordning och skydda varje medborgares integritet. Det tycks alltså finnas en outtalad attityd som säger att den kvinna som träder ut ur den privata sfären till den offentliga arenan och därmed gör sig tillgänglig, gör att hon har sig själv att skylla för sin utsatthet.
Vad skulle annars vara förklaringen till att många av de polisanmälningar som kvinnor gör ofta inte tas på allvar? Hur skall vi annars förstå att utredningar som har med mäns brott mot kvinnor att göra ofta läggs ner innan de ens har påbörjats?
I dessa dagar är det kanske viktigare än någonsin att vi påminner oss om att framstegen för kvinnors frihet inte ramlat ner från himlen, utan är ett resultat av modet hos individer och grupper som gått före, som talat skrivit och handlat för andras frihet. Det är deras insatser som är anledningen till att jag idag kan skriva och publicera den här ledarartikeln och leda gudstjänst i Sofia kyrka i Stockholm på söndag. I ljuset av den historiska kampen blir det än viktigare för oss att fortsätta hävda allas rätt att leva som människor fullt ut.
