Justin Welby heter Englands nye ärkebiskop. Hans avskedspredikan nyligen i Durhamkatedralen där han verkat som biskop var ett starkt inlägg i samhällsdebatten. Welby liknade situationen i England med 1930-talet, berättar Kyrkans tidning.
”Jag finner det särskilt chockerande och smärtsamt att se hur barn går utan tillräckligt med mat. Det var något jag trodde skulle ha utrotats vid det här laget.”, sa han i sin predikan och berättade om hur kyrkorna nu alltmer organiserar matdistributioncentraler för att hjälpa de som inte kan försörja sig själva.
Liknelserna vid 1930-talet görs på många håll i dag – bland ekonomer, statsvetare, samhällsdebattörer och teologer. I ett Europa med massarbetslöshet, social oro och växande främlingsfientlighet är det nära till hans att tänka på ett av de mörkaste kapitlen i vår nutidshistoria.
Soppköken är nu en vardagsbild i Grekland, Spanien, Portugal, England och ja, också i Sverige. Medan en journalist som Janne Josefsson på Uppdrag granskning påstår sig inte hitta någon fattigdom kan kyrkans präster och diakoner vittna om att den har ökat på senare år också i vårt land.
Och de sociala trygghetssystemen knakar betänkligt.
En färsk undersökning som fackförbundet Vision har gjort visar att nio av tio av landets socialchefer inte anser sig ha tillräckligt med resurser att klara dagens utmaningar. De tror att de kommer att behöva ökat stöd från ideella organisationer. Detta fick generalsekreteraren för Sveriges Kristna Råd, Karin Wiborn, och direktorn för diakonin på SKR, Björn Cedersjö, att på SVTdebatt varna för att kyrkan blir en sorts städgumma åt staten.
”Kyrkorna känner ett ansvar att agera när myndigheternas resurser inte räcker till för att bistå utsatta människor. Samtidigt som detta sker måste problematiken synliggöras för att påverka riksdag, regering, landsting och kommuner att prioritera frågan. Risken blir annars att kyrkorna och andra frivilligorganisationer blir det skyddsnät som stat och kommun bör vara”, skriver Wiborn/Cedersjö.
Det är en viktig och bra iakttagelse. Självklart måste kyrkan hjälpa till när människor far illa och får det svårt i livet, men nästankärlekens praxis måste också leda till samhällskritik.Därför är den profetiska diakonin och teologin så oerhört angelägen. Ur den diakonala erfarenheten bland dem som är mest utsatta i vårt samhälle bör kyrkan höja rösten och påpeka att nu fungerar faktiskt inte samhälle längre – vårt gemensamma åtagande för allas bästa är satt ur spel.
Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten har premiär på fredag. Filmen är en svidande samhällskritik. Svenska kyrkan gav den sitt filmpris under Göteborgs filmfestival. Tänk om kyrkan också kunde ge ut en bok med diakonernas vittnesbörd om det nya klassamhället. Kyrkan behöver göra teologi av solidariteten, inte av välgörenheten.
Och inte heller av affärsmässigheten.
SKR:s utspel går rätt in i den välfärdsdebatt som pågår inom Svenska kyrkan när nu stift och församlingar på olika håll i landet diskuterar bolagsbildningar och hur man ska kunna bli en så kallad välfärdsaktör.
Det är inte fel att på olika sätt bidra till den sociala ekonomin men det vore illa om kyrkan av affärsmässiga skäl blev tyst i samhällsdebatten.
En fråga till såväl Helle Klein som mig själv och alla andra: Vem är Svenska Kyrkan?