Efter den tyska journalisten Laura Himmelreichs avslöjande om den liberale toppolitikern Rainer Brüderles kommentarer om hennes bröst i samband med en intervju har debatten om sexuella trakasserier och sexism i arbetsliv och politik rasat i Tyskland. Många har överraskats av de tiotusentals kvinnor som i kölvattnet efter avslöjandet valt att berätta om sina erfarenheter på sociala medier. Det värsta, säger en av rösterna i debatten, är att sexismen är så djupt rotad att man tar illa upp när kvinnor talar ut. Offren görs till förövare.

”Sexism och sexuell förföljelse hör till Tyskland som öl och BMW” konstaterar journalisten Sophie Albers i tidningen Stern. För mig är intensiteten i den pågående tyska sexismdebatten föga förvånande. För de flesta kvinnor genomsyrar sexistiska ord och handlingar vardagen på ett för de flesta män otänkbart sätt. De tyska kvinnornas reaktion är ett uttryck för att många av oss fått nog.

I gårdagskvällens Uppdrag Granskning presenterades intervjuer med ett antal svenska kvinnliga skribenter och debattörer som följt de tyska kvinnornas exempel. Det är endast genom att benämna kränkningarna som de går att bemöta och besegra den växande grupp manliga näthatare som inte står ut med kvinnor som ger uttryck för sina åsikter i offentligheten.

I en debattartikel (publicerad 19/12 2012) med rubriken Kyrkan borde agera mot sexismen efterlyser prästen och Dagens Seglora-krönikören Helena Myrstener den indignation som enligt henne borde vara kyrkans svar på ett samhällsklimat alltmer präglat av sexisism och kränkningar. Kanske kan en orsak till den förbryllande kyrkliga tystnaden vara att det i kyrkans egna sammanhang och debattforum ofta finns en anmärkningsvärt hög tolerans för kränkningar med misogyna förtecken. Ett tydligt exempel på det kyrkliga kvinnoföraktet är prästen, ersättaren i kyrkostyrelsen och bloggaren Dag Sandahl som regelmässigt skriver förnedrade och förklenande om kvinnor (och om män som ger röst för kvinnors utsatthet i Svenska kyrkan, exempelvis domprosten i Visby stift, Mats Hermansson) i den egna bloggen.

På samma sätt som ölandsprästen inte drar sig för att skriva i rasistiska Dispatch International vill han gärna skriva nedsättande och skämtsamt, ibland med sexistiska undertoner, ibland inte, men ofta elakt och underkännande om kollegor i kyrkan. Vid upprepade tillfällen kallar han mig för ”Pastor Hotzlips” och min syster i Seglora smedja, Helle Klein, för ”Bluff-präst”. Helt enligt mönstret avfärdas också biskoparna Antje Jackelén i Lund och Tuulikki Koivunen Bylund i Härnösand som främmande element i Svenska kyrkan på grund av tyskt respektive finskt påbrå. Sandahl skriver skämtsamt och raljant, men undertexten är allt annat än fryntlig och välkomnande. Den är skrämmande.

Dag Sandahl är en representant för den växande skara svenska män där misogyna och xenofobiska tankegångar går hand i hand. Dagens Seglora har tidigare uppmärksammat Sandahls grova sätt att skriva om biskop Antje Jackelén. Det är djupt bekymmersamt att inte fler reagerar. Som om den kyrkliga sexismen är något vi vant oss vid och någonstans accepterat. Som om det var frågan om oskyldiga pojkstreck. Som om offren vore förövare.