Har jag varit med om denna försenade tågresa eller bara har upplevt att jag har varit det. Och stannade tåget verkligen i Katrineholm - fast det inte skulle det enligt tidtabellen, undrar Annika Sjöqvist Platzer.

Är tåget försenat eller upplever jag det bara så?

Annika Sjöqvist Platzer

Har jag varit med om denna försenade tågresa eller bara har upplevt att jag har varit det. Och stannade tåget verkligen i Katrineholm – fast det inte skulle det enligt tidtabellen, undrar Annika Sjöqvist Platzer. När Trafikverkets generaldirektör talar om ”den upplevda verkligheten” till skillnad från det statistiskt säkerställda börjar hon undra.

Kanske behövs en filosof som Platon eller Hegel eller Kant att ta avstamp från för att försöka tolka detta med verklighet. För vad menade egentligen Trafikverkets generaldirektör när han intervjuad i Ekot talade om ”den upplevda verkligheten i förhållande till den verklighet vi kan beskriva i siffror”? Formuleringen lämnar mig ingen ro.

Trafikverket presenterade sina siffror om persontågens punktlighet vilka hade förbättrats med 0,7 procentenheter. I klartext betyder det att ungefär 97 procent av tågen kommer i tid med högst en kvarts försening. Femton minuter kan nämligen ett tåg vara försenat utan att det syns i statistiken. Nu ska tilläggas att inställda tåg inte ingår i statistiken över försenade tåg. Men hur ska de kunna göra det? Ett inställt tåg finns ju inte. Men det påverkar. Förra året ställdes cirka två procent av tågen in.

Även om tågens punktlighet ser bra ut med siffror är dess brukare, det vill säga du och jag, inte nöjda. Och det är naturligtvis ett problem för den ansvariga myndigheten. Det är uppenbart att den historia som berättas av oss brukare inte har samma utgångspunkt som Trafikverkets. Dess generaldirektör konstaterade i Ekot att den upplevda verkligheten och, ska vi kalla det den sifferbaserade, verkligheten skiljer sig åt. Han fortsatte:

Det är det vi måste försöka arbeta med. Det är klart att lösningen för det är att vi kan visa att tågen går och kommer i tid. Det är den enda lösningen. Och att vi måste förbättra trafikinformationen.

Och kundrelationen skulle man vilja tillägga. Men den relationen ska kanske främst SJ svara för. Och det arbetar man med, både internt och externt, bland annat i sitt Training Center beläget vid Stockholms norra infart. Enligt hemsidan är detta ett ställe där man ”arbetar för verkligheten” och tränar i ”verklighetsanpassade miljöer”. Ett arbete och en träning som omfattar så väl extraordinära tillfällen, till exempel katastrofsituationer, som ”verklighetsanpassade jobbsituationer” vilket kan vara ”en kundbemötande situation”.

I detta Training Center kan realistiska miljöer byggas, varför inte en tågvagn. Sedan skapas skräddarsydda scenarier med hjälp av scenografi, rekvisita, videoinspelning, statister och rollspel. ”Här kan det både brinna, ryka och snöa. Vi utbildar och tränar för verkligheten helt enkelt!” Säkert vällovligt och en strålande affärsidé. I serviceträning och kundbemötande torde marknaden vara omättlig.

Låt mig då få berätta om en, enligt min definition, icke konstruerad verklighet i just en tågvagn. Vid en resa hände det sig att framfarten på södra stambanan försenades och resenärer började missa sina anslutningar. För att något minimera detta kom tåget att stanna på ett par stationer där det inte skulle stanna. Detta för att ge anslutningsresenärerna möjlighet till nya tågkombinationer för att nå sina slutmål. Hände det sig vidare att en passagerare i en av tågets vagnar blev minst sagt irriterad, eftersom han insåg att han skulle missa en anslutning.

Irritationen gick ut över den sympatiske tågvärden som hade till uppgift serva passagerna i just denna vagn. Någon dialog kom aldrig till stånd, därtill var den högljudde passageraren för upprörd. En olust spred sig i vagnen eftersom ingen kunde undgå att höra vad som sades. Tågvärden fann bäst att kalla på ombordansvarig, en respektingivande kvinna klädd i järnvägens arbetsdress bestående av både väst och kavaj. Hennes närvaro dämpade tonläget. Men när vi 45 minuter försenade anlände till Stockholms Central fanns inga vinnare, bara förlorare.

Då får man trösta sig med att det finns en restidsgaranti där ”SJ tar ansvar för hela resan och gör allt för att minimera besvären vid en trafikstörning”. En kom fram garanti finns det också. Så man fyller i och klickar iväg sin anmälan. Och får så småningom ett besked att ”eftersom ingen av nedanstående resor faller inom vår Restidsgaranti eller inom EU-direktivet kommer ingen ersättning att utgå”. På vilket följer en kortfattad finstilt beskrivning av bedömningsgrund för förseningar.

För att göra en längre historia kortare – det blir kontakter med SJ:s kundtjänst och man talar med oftast vänliga kvinnor som heter än det ena, än det andra och som är placerade i Tranås eller Ånge eller någon annanstans i vårt avlånga land. Ärendet blir så sänt till en överklagandeavdelning där det så småningom framkommer att ett fel har begåtts. Visserligen rår inte SJ över detta, det är yttre omständigheter som förorsakat det hela. Och då är det EU:s regelverk som gäller, mindre förmånligt än SJ:s för övrigt.

Efteråt kan jag lite lindegrenskt fundera över om alla tågen har gått och alla klockor stannat. Har jag varit med om denna försenade tågresa eller bara har upplevt att jag har varit det. Och stannade tåget verkligen i Katrineholm – fast det inte skulle det enligt tidtabellen?

 

 

 

 

 

Kommentarsfältet är stängt.