Jag bär med mig minnet av Beths slocknande blick. Starkare är dock minnet av igenkännande i hennes blick och ömsesidig glädje i musiken.

Ljus finns trots allt ändå

Julia Ryberg

Jag bär med mig minnet av Beths slocknande blick. Starkare är dock minnet av igenkännande i hennes blick och ömsesidig glädje i musiken. Beths ljusa ögonblick blir allt färre och är därför hjärtskärande kostbara. Inte med den bästa viljan i världen kan avvecklingen hejdas. Men det som ser ut att vara avveckling av en nations förstånd kan hejdas, skriver Julia Ryberg utifrån sitt möte med sin Alzheimersjuka svägerska i USA, ett USA där vapenlobbyn vill ha fler vapen som bot mot skolskjutningarna.

Jag skriver från USA, där jag besöker min familj i Iowa. Under många timmar sitter jag i soffan bredvid min 56-åriga svägerska. Beth har Alzheimers sjukdom. Hon får ångest och blir ännu mer förvirrad när hon är ensam. Timvis sitter hon orörlig och knappt nåbar. Den begåvade och energiska socialarbetaren, konstnären, kocken är borta. Det är ofattbart att Beths hjärna demonteras, och det är svårt att se henne försvinna in i ett mörker. Min mor och bror sköter henne kärleksfullt, men visst är det tungt i huset.

Under timmarna på soffan med Beth har jag följt nyheterna på teve. Det är förstås inrikespolitik som dominerar, och jag har med särskilt intresse följt debatten om vapeninnehav i USA. Jag försöker skapa mening i vad som känns som två meningslösa verkligheter. Är det långsökt att jag drar paralleller mellan avveckling av Beths förstånd och lika ofattbara rörelser i det amerikanska samhället? Försäljning av vapen ökar inför ‘hot’ om begränsande lagstiftning, och hur obegriplig är inte idén att lärare ska beväpnas? Timmarna på soffan är utmanande och tankeväckande. Det är inte konstigt att den amerikanska mardrömmen präglar stämningen hemma hos min redan prövade mor och bror.

Det är inte heller konstigt att samtal med familjen kretsar kring teman som utveckling och avveckling…hopp och förtvivlan…liv och död…ljus och mörker… Familjebanden fördjupas av det svåra. Jag påminns då om ord av kväkarrörelsens grundare, George Fox, som skrev 1647 om de dramatiska visioner som var grundläggande för hans tro:

I saw also that there was an ocean of darkness and death; but an infinite ocean of light and love, which flowed over the ocean of darkness. In that also I saw the infinite love of God, and I had great openings….

Och visst är det så. När jag spelar fiol för Beth, vaknar hon till liv och det lyser en liten stund i mörkret. Hon ler och nynnar. Hennes ögon klarnar och möter mina i samförstånd och igenkännande. ‘I’m happy’ lyckas hon formulera ibland. Vi skruvar upp volymen på musik från vår ungdom — Creedence, Jefferson Airplane, James Taylor — och då blir det till och med lite danssteg.

Även i teverutan finns det ljusglimtar. Förståndets röst hörs i vapendebatten, när enskilda människor äntligen vågar bryta en kompakt tystnad. Gabbie Giffords, kongresskvinnan som överlevde massbeskjutning 2011 i Arizona, har inte bara talat ut. Hon har startat en fond som ska stötta senat- och kongresskandidater som verkar för anti-vapenlösningar. Mamman till 9-åriga politiskt intresserade Christina-Taylor Green, som inte överlevde samma beskjutning, syns i flitigt spelad reklam och kräver ett förändringsprogram.

Medlemmar i vapenlobbyn inser det orimliga när ordföranden påstår att ”det enda som kan stoppa en dålig människa med ett skjutvapen är en god människa med ett skjutvapen”. De föräldrar som mist sina barn i Newtown-massakern organiserar sig. En sörjande pappa säger att hans mycket begåvade lille son kommer med sin död att påverka samhället på ett sätt han inte fick tillfälle att göra med sitt liv.

Beths ljusa ögonblick blir allt färre och är därför hjärtskärande kostbara. Inte med den bästa viljan i världen kan avvecklingen hejdas. Men det som ser ut att vara avveckling av en nations förstånd kan hejdas. Ett mindre våldsamt USA vore så enkelt att åstadkomma! Endast lite fantasi och god vilja skulle räcka långt. Är ljusglimtarna i vapendebatten tecken på en positiv och varaktig utveckling? Orkar vi hålla visionen om ett ljusets hav levande inom oss? Är det det som menas med att vara en dåre för Gud, detta ständiga hopp om att Guds rike — ett hav av ljus — ska breda ut sig? Ljus finns ändå – titeln på en bok av kväkaren Emilia Fogelklou –  har blivit som ett mantra inom mig.

Och då, ännu en gång, påminns jag om att Guds rike är redan här. Det blir till varje gång det uppstår ett äkta möte människor emellan, varje gång en människa kommer till klarhet och vågar agera utifrån sanning och kärlek, varje gång ljuset bryter igenom mörkret. Nej, det kanske inte blir någon avgörande förändring i Amerikas vapenlagstiftningen — ännu på en stund. Amerikas konstitution kanske fortsätter att tolkas av fundamentalister — ännu ett litet tag

Jag reser hem i morgon. Jag bär med mig minnet av Beths slocknande blick. Starkare är dock minnet av igenkännande i hennes blick och ömsesidig glädje i musiken. Jag lämnar USA med skrämmande exempel på hur oförstånd, fundamentalism och samarbetsovilja försvårar utbredning av Guds rike. Jag envisas dock med den dåraktiga övertygelsen att varje ljusglimt bär på löftet om det som kommer och är ett tecken på det som redan finns. Visst är det så!

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte fått makt därmed.

 

Kommentarsfältet är stängt.