För ett par veckor sedan var jag med och arrangerade en tankeverkstad på Myanmar Institute of Theology i Rangoon i Burma. Programmet ”Dare to dream – Living Christian leadership today” sträckte sig över två dagar och riktade sig till både lärare och studenter på skolan.
För den som växt upp i Burma är detta med drömmar ett känsligt kapitel. För den som blivit till som människa i ett totalitärt samhälle är ofta kreativitet något farligt. Att ge uttryck för fria tankar och fantasifullhet är något som genom sin okontrollerbarhet har kunnat hota ens egen och andras säkerhet. När det burmesiska samhället nu försiktigt förändras i riktning mot demokrati och öppenhet är det många som har svårt att öppna sig för denna nyvunna möjlighet.
Hela poängen med totalitär kultur – varhelst den uppträder – är ju upprättandet av den sortens yttre hinder och bestraffningssystem som letar sig ända in i människornas kroppar och sinneserfarenheter, in i tankevärld och känsloliv, som till slut får folk att begränsa sig själva också utan yttre hot och bestraffningar. Militärens våld, bortföranden, tvångsarbete och brist på mat har gjort att miljoner burmeser i decennier internaliserat förtrycket. I ett mentalt och fysiskt tillstånd av underkastelse, acceptans och resignation finns inte mycket utrymme för drömmar.
En av deltagarna i tankeverkstaden beskrev hur en barndom och ungdom i en kultur präglad av rädsla har kommit att sätta spår även i det vuxna livet, och talade om inre funktionshinder, om spärrar som begränsar både personligt och professionellt. Hen beklagade sin upptäckt hur hen själv ofrivilligt som lärare var bärare och bevarare av en totalitär politisk ideologi som ligger till grund för den monologiska ”spoon feeding”-pedagogik som ofta praktiseras i Burma och som inte stimulerar eleverna till kritik och eget ifrågasättande.
Själv bidrog jag till tankeverkstadssamtalet genom att berätta för deltagarna om läget i Europa. Samtidigt som de söker att befria sig till kropp och själ från totalitära politiska systems skadeverkningar, så vinner totalitära tankegångar och praktiker alltmer mark i den del av världen där jag har mitt hem.
Jag försökte förklara hur ekonomisk och politisk oro samspelar med en vida spridd resignation inför en alltmer obegriplig globaliserad värld. Flera som tidigare aldrig skulle ha identifierat sig med sådana grupper ansluter sig nu till dem som kräver hårdare tag, ”tydligare” ledarskap och krav på minoriteters underkastelse under den normalitet som gäller för majoriteten.
Burmeserna i gruppen, många med bakgrund i något av de etniska minoritetsfolken, nickade igenkännande åt min beskrivning av den inskränkta tvärsäkerheten som finns hos de totalitära vindar som drar genom Europa idag. Med tanke på vår historia borde vi i vår del av världen ha utvecklat en liknande känslighet.
Det går aldrig att komma ifrån den koloniala bråte som alltid tränger på när människor med olika bakgrund och förutsättningar möts för att dela liv, som vi i vår tankeverkstad på det teologiska seminariet i Rangoon. Men genom bibelstudier, bön och samtal, genom förtroendefullt delande av framtidsdrömmar och farhågor, genom själva benämnandet av hinder och möjligheter inuti och runtomkring skapade vi ett gemensamt andligt rum för det framifrån levda livet, för den Kristus som vill möta var och en från framtiden för allas väl. I dagens Europa behövs erfarenheterna från kyrkans världsvida sammanhang mer än någonsin tidigare.
