Den glesbygdsdebatt som initierats av biskop Tuulikki Koivunen Bylund i Länstidningen (10/1) är efterlängtad. Det är onekligen djupt problematiskt att statsmakternas ointresse att satsa resurser i landskapen utanför det biskopen kallar ”trängselsverige” går igen i Svenska kyrkans arbete på nationell nivå. Äntligen en kyrklig ledare som tar bladet från munnen i denna centrala framtidsfråga för både kyrka och samhälle!
Den geografiska och ekonomiska isärdragningen av Sverige gör avtryck i människors inre liv.
Skillnaderna mellan de ekonomiska och sociala förutsättningar och livsmöjligheter som finns i stad respektive landsbygd orsakar ett mentalt, existentiellt och andligt avstånd människor emellan som är djupt bekymmersamt. Utanförskap är i sig en grogrund för den sortens självförakt som orsakar intolerans och främlingsfientlighet.
Som kristna har vi ju en del att säga om det där om maktförhållanden mellan centrum och periferi. Det självklara förhållningssättet för en folkkyrka som säger sig vara öppen och demokratisk och som firar gudstjänst, lever och verkar över hela landet borde ju därför vara att göra motstånd mot de segregerande krafter som verkar på alla samhällsnivåer. Men det vi hittills sett liknar mest medlöperi.
När Härnösandsbiskopen lyfter fram glesbygden som en viktig dimension av Svenska kyrkans framtid är hon något centralt på spåren, vilket har att göra med Jesu ord om att ”Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten”. För aktuell forskning visar ju att glesbygdsmiljöer idag inte är miljöer präglade av stagnation och isolering, åldrande befolkning och utflyttning, utan också platser i förändring, sammanlänkade nationellt och internationellt – samhällsrum skapade av globala flöden.
Den andliga och entreprenörsmässiga rikedom som finns i många glesbygdsförsamlingars liv och verksamhet står därmed i bjärt kontrast till de stereotypa kyrkliga och samhälleliga föreställningar om Sverige bortom storstadsregionerna. Glesbygdskyrkligheten är förvaltare av den sortens andliga kapital som församlingar i mer ekonomiskt och befolkningsmässigt resursstarka delar av Sverige behöver för att kunna möta framtidens utmaningar.
När erfarenheter och utmaningar i storstadsförsamlingarnas liv och verksamhet helt tillåts dominera den kyrkliga framtidsdebatten är det hög tid att vi protesterar med biskop Koivunen Bylund. Inte bara för glesbygdens skull. Utan för att hela kyrkan skall leva.
Helt sanningsenligt är det väl inte att säga att biskop Tuulikki Koivunen Bylund ”initierat” en glesbygdsdebatt i Länstidningen.
Såvitt man inte räknar hennes något besynnerliga uttalanden som att likna Härnösand vid ett hospice som dör stilla utan smärta. Det är detta och liknande uttalanden som fått ledarredaktionen på Länstidningen att undra vad biskopen egentligen tänker.
Hennes svar till ledarredaktionen var däremot alldeles utmärkt, inte minst vilket ansvar Svenska Kyrkan har i sin egen organisation för att inte utarma landsbygden.
Och för att ytterligare bredda diskussionen kan jag ju påpeka att Svenska Kyrkan finns på även de delar av svensk glesbygd som ligger mitt i den tättbefolkade delen av Sverige, alla de små landsbygdsförsamlingar som ligger mellan de stora städerna.
Men de är väl snart uppslukade av de stora stadspastoraten och sedan lär det inte bli mycket av gudstjänstliv i de avsides belägna kyrkorna.
Svenska Kyrkans nationella nivå borde satsa på en strategi för de mindre församlingarna, inte bara satsa på att alla ska bli delar i jättepastorat. Det syns inget av det idag i alla fall.