Förr kallades kvinnor med starka åsikter ofta för ”häxor”, inte minst av de män som kände sig hotade av dem. Idag går den nedsättande  strategin igen, men språkbruket är grövre än någonsin. Are Kaspersen skriver om sin politiskt korrekta mormor.

”Du ska veta att din mormor är en j-kla häxa!” Jag är fyra år och har tassat barfota över gruset ned till brevlådan för att se efter om det har kommit någon post, när en rödnäst farbror hänger över mig med spritig andedräkt.

Fullgubbar är det otäckaste jag vet och jag springer livrädd in till mamma i köket. Min mormor var ett fruntimmer som lämnade få människor oberörda. Såsom distriktssköterska på landsbygden hade hon näst intill status av doktor och jag har så länge jag kan minnas hört historier om hennes bragder. Särskilt minns jag berättelsen om hur hon en gång, själv höggravid, tog sparkstöttingen över snöiga vidder för att hjälpa ännu ett barn in i världen. De allra flesta i trakten hade fötts med hjälp av hennes trygga handlag. ”Syster Märta, ho’ ä duktig ho’” hörde jag ofta sägas.

Men hon var en mycket bestämd, stundtals barsk, kvinna, som inte drog sig för att säga sin mening och rentav komma på hembesök om hon anade att det rådde missförhållanden. Fyllekarlar som gjorde livet surt för sina fruar och barn läste hon lusen av. Inte minst Jus-Jonke, som nog svor många ramsor i tystnad, men inte vågade säga emot syster Märta. Det måste ha känts bra att få vädra missnöjet med mig istället, där vid brevlådan. ”J-kla häxa!”

I min värld var mormor en rundlagd ängel med stort vitt hår, men Jonkes avsky kom att bli startskottet på en livslång solidaritet med de kvinnor som genom tiderna kallats för ”häxor”. Merparten av dem har, likt syster Märta, alls inte varit några trollkonor, men kunniga, tuffa och engagerade kvinnor som gjort mer än de behövt. Som satt ner foten mot det destruktiva och därmed blivit både älskade och hatade.

Journalisterna på Feministiskt Perspektiv publicerade under det gångna året en kartläggning av det systematiska hatet som idag möter många kvinnor som tar plats i den offentliga debatten. Nyligen gick även Åsa Linderborg ut och berättade om de avskyvärda hot och trakasserier hon utsatts för, till följd av den granskning som Aftonbladet gör av högerextrema sajter.

Som läsare reagerar jag som många andra med smärta och bedrövelse. Språkbruket i hoten är så grovt, våldsamt och sexistiskt, och hatet så kompakt att jag känner ett fysiskt illamående när jag läser texten.

Åsa är bara en av många som mottar mängder av hot av det här slaget. Inom kort kommer Maria Sveland ut med en bok om de dödshot och trakasserier som hon och många andra av dagens feminister möter dagligen via mejl, brev och telefonsamtal.

Gemensamt för en stor del av dem är att de av sina belackare anses tillhöra den sk ”P.K.-maffian”, en paranoid idékontruktion om något slags ”kulturmarxistisk” maktelit av feminister som ägnar sina dagar åt att bestämma vad vanligt folk ”får” tycka, att ”tysta” de som tycker fel och att ”hänga ut” dem på löpande band. Inte helt olikt den ”homosex- maffia” som konservativa krafter kände sig ansatta av under nittiotalet. För att inte tala om de judiska och muslimska motsvarigheterna.

Hänger de kanske till och med ihop på något sätt, de olika maffiorna? Ja, det är inte lätt att hänga med i svängarna. Men vad händer med samhället när extremisternas begrepp och teorier blir så vedertagna att vi knappt tänker på att vi använder dem? Vad sägs om ”politiskt korrekt” – hur många av oss använder inte det då och då? Begreppet hänvisar till en föreställning om att vanligt folk inte längre vågar säga vad de tycker. Att de gradvis blivit mer och mer begränsade, och att ”nu har det gått för långt”.

Men vilka är egentligen ”vanligt folk”? Är det det ”verklighetens folk” som lanserades som begrepp för några år sedan? Är det de procent som förut röstade på Ny demokrati och numera på Sverigedemokraterna? I så fall är min och många andras erfarenhet att de ofta och gärna säger vad de tycker, från skolgårdar till riksdag. Det är inte de rösterna vi behöver värna. Det är inte frågan om yttrandefrihet.

Själva det faktum att fler olika röster, erfarenheter och perspektiv gör sig hörda och tar sig utrymme i kultur och debatt är ofta den bakomliggande orsaken när det påpekas att ”det har gått för långt”. Niklas Ekdahl har skrivit om hur pk-begreppets motsats: ”’politiskt inkorrekt’ har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt. Avsikten med PK-begreppet är i grunden att legitimera cynism…”

Främlingsfientligheten kommer inte att minska för att vi säger: ”Jaha, vad intressant!” till en arbetskamrat som vädrar sina fördomar. Vi ska vara rädda om de människor – ofta är de kvinnor – i vårt samhälle som vågar granska, problematisera och kritisera. Som säger ifrån. Som engagerar sig mot orättvisor, påtalar dem och ibland får betala ett mycket högt pris, offentligt eller privat. Det är inte de som vi behöver vara på vår vakt gentemot.

Det finns ingen ”P.K.-maffia”, ingen ”homosex- maffia” och inget Blåkulla heller. När mormor gick bort för många år sedan, sa någon att numera finns hon bland änglarna. Men det fanns också de som ansåg att hon var en häxa. Idag hade hon kanske ansetts tillhöra ”P.K.-maffian”, såsom en kvinna som med patos tog plats i offentligheten. Cynism var inte hennes grej, det fanns viktigare saker att ägna sig åt.