Det stundar inte bara ett kyrkoval med val till Svenska kyrkans beslutande organ såsom kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige utan också ett ärkebiskopsval. I år ska efterträdaren till ärkebiskop Anders Wejryd utses. Dagens Seglora kunde i går berätta om hur detta val kommer att gå till. Ärkebiskopsvalet sker till hösten precis som kyrkovalet.
Biskopsval är i sig en märklig process med en sorts blandning av kall och presidentvalskampanj över sig. På senare år har valprocedurerna öppnats upp genom användning av nätet, social medier och offentliga hearings. Det är bra.
Det finns dock en del konstigheter som bör rättas till.
Märkligt nog är det bara präster och förtroendevalda som får rösta i biskopsvalen. Med tanke på att ämbetet numera är tredelat – biskop-präst och diakon – och att det hålls präst-och diakonvigningar är det konstigt att inte diakonerna har rösträtt vid biskopsvalen. Tidigare har dessutom vem som helst som är döpt och kyrkomedlem kunnat bli biskop/ärkebiskop men nu i ÄB-valet har man infört att det bara är präster som kan bli valda. Också det rimmar illa med det tredelade ämbetet. Rimligen borde åtminstone alla vigda ämbetsinnehavare kunna bli biskop/ärkebiskop.
I ärkebiskopsvalet finns det ännu en skevhet – nämligen detta att Uppsala stifts alla präster och utsedda elektorer får rösta medan det bara är stiftsstyrelser och domkapitel som har rösträtt i de andra stiften. Det innebär att Uppsala stift har en extra stor makt i valet av ärkebiskop, nämligen 27, 5 procent av rösterna.
Detta var självklart förståeligt på den tiden då det bara fanns Ärkestiftet för Uppsalas präster och församlingsmedlemmar. Därmed var ärkebiskopen också biskop för ett enskilt stift.
Så är det inte längre. Numera har Uppsala stift en egen biskop. Det finns tretton stift men fjorton biskopar med ärkebiskopen inräknad. Ärkebiskopen är på så sätt tydligare en hela kyrkans ledare. Därför är det obegripligt att Uppsala stift ska ha en särställning vid valet av ärkebiskop. Det finns också risk för en orättvis fördel om Uppsala stifts biskop ser sig kallad att kandidera som ärkebiskop. Huruvida det är fördelaktigt eller inte att vara känd av stiftets präster och förtroendevalda kan diskuteras men det torde inte vara till någon nackdel för en ärkebiskopskandidat att ha en bra förankring i Uppsala stift.
Det tycks som att valsystemet inte hängt med organisationsförändringarna i kyrkan.
Tyvärr går det också alltför långsamt att få fram fler kvinnor till biskopsstolarna. Medan landets regering består av 11 män och 13 kvinnor råder bedövande mansdominans i biskopsmötet. Av dagens fjorton biskopar är bara tre kvinnor: Antje Jackelén, Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund.
Ännu har vi inte haft någon kvinna som ärkebiskop.
Måtte höstens val ändra på det.
UPPDATERING: Ärkebiskopens pressekreterare har upplyst oss om att diakoner numera har rösträtt i biskopsval. De hade inte rösträtt vid senaste ÄB-valet men i det stundande valet kommer alltså Uppsala stifts både präster och diakoner att ha rösträtt. Huruvida diakoner också är valbara till biskopsstolen framgår inte i förtydligandet. Vi lär komma åter i frågan om val till ny ärkebiskop.
Två kommentarer till din text. För det första, hur hade det varit i fall diskussionen riktades in på att försöka plocka fram en kravprofil för vår kyrkas nästa ärkebiskop istället för att diskutera kön?
För det andra så visiterar ärkebiskopen idag delar av Uppsala stift. Därför är ärkebiskopsvalet alltjämt mer angeläget för Uppsala stift än våra andra stift, ur den synvinkeln.
Ragnar Persenius var ju för övrigt god tvåa i det senaste ärkebiskopsvalet, ”trots” att han också då var biskop i Uppsala stift.
Biskop Tuulikki Koivunen Bylund skrev i en kommentar till gårdagens nyhetsartikel:
Numera får även diakonerna rösta vid biskopsval!
Jag återpublicerar den här, eftersom jag misstänker att kommentaren egentligen riktade sig till dagens ledare och inte till gårdagens nyhet. /red
I Svenska Kyrkan behöver vi be om ett stort under: en ärkebiskop,som väljer att gå Herrens vägar hellre än de politiskt korrekta vägarna…en ärkebiskop som vill verka för att vårt samfund omvänder sig från anpasslighet till att bli sann förkunnare av jesus Kristus som Vägen, Sanningen och Livet!
Biskop Koivunen Bylund har förstås helt rätt. Diakoner hade inte rösträtt vid senaste ÄB-valet, däremot ändrade man ordningen 2009. Från och med då har alltså diakoner rösträtt i biskopsval. Frågan är om de då också är valbara att bli biskopar?
Till Niclas: Självklart bör en kravprofil göras och det kommer säkert att formuleras sådana från olika håll. En del i en sådan kravprofil kan mycket väl handla om både ålder och kön förutom ledaregenskaper, teologisk profil, erfarenhet osv.
Att ÄB också visiterar församlingar i Uppsala är inte ett tillräckligt argument för att låta Uppsala stift få en särställning vid ÄB-valet. Det är en rest från den gamla ordningen som bör slopas.
Jag tror egentligen inte heller att det är helt rätt att det enbart är präster som kan bli ärkebiskop. Man behöver läsa på lite olika ställen i kyrkoordningen för att komma fram till följande:
Enligt 8 kap. 8 § ska ansvarsnämnden pröva alla som fått röster i nomineringsvalet utifrån 25 kap. 2 §. Behöriga blir alltså de fem som har fått flest röster och är döpta och konfirmerade, medlemmar i Svenska kyrkan och förklarar sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.
Väljas får man alltså också utan att vara präst. Vigas däremot får man inte (enligt 30 kap. 2 §) om man inte är prästvigd. Frågan är alltså vem som uppfyller kraven för att rätt spontant (mellan valdagen och biskopsvigningen) kunna vigas till präst. Enligt 31 kap. 5 och 6 § får den vigas som är prövad i prästexamen. För att kunna bli det ska kandidaten ha genomgått den utbildning och praktiska tjänstgöring som har fastställts av kyrkostyrelsen.
Larvigt, egentligen, men med tanke på att det finns en del diakoner (och lekmän) som är teologi kandidater och att det ibland föreslås att vi kanske ska välja en präst från ett annat land till biskop kan allt det här ju vara bra att tänka på.
Helle: Frågan är väl mer komplex än så, att den bör slopas. Visst är det en gammal ordning, men ärkebiskopen ska enligt kyrkoordningen fortfarande vara ordförande i Uppsala stifts domkapitel. Det skulle innebära en omskrivning av större delen av kyrkoordningen och dessutom ett steg från den svenskkyrkliga ordningen att ha en ärkebiskop knutet till ett visst stift. Ordningen med två biskopar i Uppsala antar jag kommer från ökade ansvarsområden för ärkebiskopen vilket innebär att mycket skulle försummas om det inte fanns ytterligare en biskop i stiftet. Samtidigt tror jag att den nuvarande ordningen bevarar bilden av ärkebiskopen som den främste bland jämlikar och ingen som hierarkiskt står över någon annan biskop.
Till Stefan: Tack för din info. vad gäller valbarheten. Var det så att det förr i tiden räckte med biskopsvigningen för den som inte från början var präst – har ju funnits sådana i historien, professor exempelvis?
I den gamla ordningen kunde icke-prästvigda väljas. Men (den vanliga) ordningen var då att de prästvigdes före biskopsvigningen, så t.e.x Manfred Björkquist (stockholms stifts förste biskop)