Lucia är en högtid som i år på ett särskilt sätt påminner om ljusbärarnas betydelse i det mörker som nu sänker sig över Europa. I spåren av en massiv arbetslöshet tycks desperationen inför den egna existentiella, ekonomiska och sociala utsattheten få sitt utlopp i ett förakt för det djupast mänskliga. Dessa skrämmande mekanismer har filosofen Harald Ofstad analyserat och beskrivit i sin klassiker Vårt förakt för svaghet.

Kyrkan är ett sammanhang som bärs fram via berättelserna om Jesus. Genom årtusenden har denna berättelsebank förmedlat livsmod i såväl personligt som politiskt mörker.

Alldeles oavsett människors bakgrund och tillhörighet står Svenska kyrkan som en viktig värnare av omistliga värden i det offentliga rum som vi delar med varandra som medmänniskor, medborgare och medskapare.

Tiotusentals människor söker sig nu i advent till kyrkorum upplysta av stämningsfyllt lågor, en viktig påminnelse om betydelsen av att i vi alla Jesu efterföljd värnar varje människas inre ljus.

Den kristna kallelsen börjar och slutar med att bära ljus där mörker råder. Desto mer förvånande är det därför att ta del av Kyrkostyrelsens beslut från i höstas om kristen mission i Sverige.

Det handlar om ett anslag på 60 miljoner till en sexårig rikstäckande strategisk satsning på kristen mission i Sverige. Stift och församlingar runt om i landet förväntas delta i projektet som framstår som en räddningsaktion för ett kristet kulturarv.

Från ett kyrk-egoistiskt perspektiv är projektet begripligt. Men i den samhällssituation som vi nu befinner oss i måste det med nödvändighet problematiseras. Frågan bör ställas: Är verkligen den främsta uppgiften för svenskkyrkliga medarbetare och förtroendevalda att betona det kristna som något exklusivt separerat från det allmänmänskliga?

I en tid när västvärlden gör upp med ett kolonialt och imperialistiskt historiskt arv har Svenska kyrkan sedan länge problematiserat den missionsstrategi som tidigare utgjort grunden för kyrkans internationella arbete.

Mission handlar idag om att delta i Guds pågående försoningsverk i världen genom att upprätta och verka för skapelsen och det mänskliga. Missionens främsta syfte kan aldrig vara att göra människor mer ”kristna”, uppdraget är att i Jesu namn bidra till att genom ord och handling upprätta det mänskliga. Utgångspunkten för mission i det världsvida sammanhanget borde rimligen också gälla so utgångspunkt för mission på hemmaplan.

Tidigare Linköpingsbiskopen Martin Lind skrev i en krönika i Dagens Seglora om människosynen som en central dimension av kristen självförståelse idag. Han skriver ”Den tiden är gången då vi kristna i första hand skall syssla med sådant som skiljer kristna från alla andra människor.”

I en polariserande tid, då människoförakt och främlingsfientlighet allt oftare kläs i religiösa termer riskerar Svenska kyrkans missionssatsning att bli ett ofrivilligt stöd till främlingsfientliga krafter som använder kristenhet som markör för ”svenskhet”.

Förhoppningsvis kommer kloka hjärtan i stift och församlingar att rikta missionssatsningen på att inte så mycket handla om mission för det kristna utan istället på mission för det mänskliga.

Så kan Svenska kyrkan på allvar vara en ljusbärare i samhället i vår mörka tid.