Byborna tog mig med på vandringar och paddelturer in i sagolikt vackra miljöer. I tystnad eller sjungandes. Tau tala tala – means too much talk, fick jag lära mig. Och jag var ju där för att lära. Are Kaspersen skriver om sitt möte med byborna på Västra Samoas sydkust, hans ungdoms föreställning om paradiset. Efter några veckor började skolan. Siloa, min kollega, visade stolt upp en trästav. ”Here in Samoa, we teach with the stick.” En försmak av det våld jag skulle komma att bevittna och som fick mig att känna mig sjuk. Sjuk av vanmakt och av skuld.

”Are you sick in the body, or are you sick in the soul?!”

Jag slår upp ögonen och möter ett bekymrat ansikte. Det är rektor Gao-Gao från småskolan, min praktikplats i byn på Västra Samoas sydkust, där jag befinner mig sedan några månader. Jag har sjukanmält mig och slumrar under myggnätet, som hon nu resolut lyft undan för att få klarhet i situationen. Det är inte en dum fråga hon ställer, men svaret är nog både och.

Som ung idealist hade jag sträckläst hippieklassikern Papalagi och begav mig något år efter gymnasiet till mina drömmars ö-rike. Till det goda samhället, där invånarna delade allt lika och levde i nuet, i samklang med naturen. Och visst möttes jag av bländvita stränder med svajande palmer. Av skratt, sånger och vänlighet. Av lek, nyfikenhet och generositet. ”Papalagi” – det var jag det. (Den vite mannen, ordagrant ”från himlen”, en ofattbart oskön kolonial-språklig rest.)

Byborna tog mig med på vandringar och paddelturer in i sagolikt vackra miljöer. I tystnad eller sjungandes. Tau tala tala – means too much talk, fick jag lära mig. Och jag var ju där för att lära. Efter några veckor började skolan. Siloa, min kollega, visade stolt upp en trästav. ”Here in Saoma, we teach with the stick.” En försmak av det våld jag skulle komma att bevittna och som fick mig att känna mig sjuk. Sjuk av vanmakt och av skuld.

Med i packningen fanns också feministklassikern ”Under det rosa täcket” av Nina Björk. Den skulle komma att ersätta den nötta paradisutopin som min kompass i tillvaron. För mitt bland skratten fanns även smärtan. Åsynen av flickan med en blomma bakom örat och en lårkaka över kinden överröstade alla vackra sånger.

Jag kunde inte ha fått Björks bok bättre illustrerad. Maktordningarna är så mycket synligare i samhällen där lagstiftningen inte reglerar eller gömmer undan våldet. Hyddorna har varken väggar eller lyckta dörrar. Jag försökte mig på dialog. ”In Sweden we do not teach with the stick.” Och visst undvek man fysisk bestraffning i min närhet. Till en början iallafall. Likväl fanns våldet där. I form av blåmärken och ärr. Snart även som örfilar och slag.

Hunden som fick en välriktad spark i magen av ett i sin tur kränkt barn, jagade mig ursinnigt en himmelskt vacker morgon ner i korallrevet, där jag rev upp både fötter och knän. Den vittrade min rädsla och passade på. För våldet måste vidare, i en till synes evig nedåtgående spiral. För vem orkar härbärgera smärtan?

Jag fick lära mig vad en ”turtle” är. ”You know, the turtle eats his own kids.” Det var pappan i grannfamiljen det. Han vars namn alltid kom sist på söndagarna, när det lästes upp hur mycket fäderna gett i kollekt. Jag besökte dem ofta, eftersom jag trodde att de var illa sedda på grund av sin fattigdom. Men när jag förstod att metaforen syftade på sexuella övergrepp, anade jag varför dottern klippt av sig allt sitt hår. Snart lyfte pastorn ut henne ur hemmet och placerade henne i en ny familj i staden. Där fick hon vara ifred.

Det började muttras bland byborna. Sådant skulle skötas inom respektive storfamilj. Och hur kunde pastorn ta av kollekten till flickans flytt och skolgång, när hennes familj gav så lite varje söndag.

Jag skaffade mig också en ”stick”, en lång trästör, för att värja mig mot hundarna. Skolbarnen gömde den alltid dock. In i det sista trodde de kanske ändå att jag skulle komma att vända den mot dem. Men jag vände ilskan inåt och ville bara sova. Jag var arg på mig själv, som inte gjorde mer. Min tafatta dialog kom aldrig särskilt långt. ”Tau tala tala – too much talk”. Ingen var särskilt intresserad av mina västerländska idéer. (Ingen trodde längre att vi kommer ”från himlen”.)

Jag kom till öarna med mina drömmar och lämnade dem med insikten om att jag sovit klart. Utopin begravde jag någonstans vid ett korallrev, där rädda hundar jagar efter någon som är räddare än dem. Pastorn var inte rädd. Inte heller var han på något sätt perfekt. Men han hade ögon att se med och öron att höra med. I en annan kontext än vår, men med samma maktordningar som vi, gick han motvals med kropp och själ.