Denna text är tidigare publicerad på www.seglorasmedja.se
På söndag firas Mikaelidagen i våra kyrkor. Änglarnas söndag under kyrkoåret är också en hängivenhetens högtidsdag. Ewa Lindqvist Hotz skriver i sin krönika om teologen och författaren Emilia Fogelklou och det livsnära förhållningssätt till livet som hon modigt gestaltade i skola och samhälle.
”Man ser dem inte med sina vanliga ögon, de kan lika lite avbildas som toner kan målas eller färger höras…”
Kväkaren, författaren och teologen Emilia Fogelklous metaforiska beskrivning av änglarna, så ovanlig i sin avsaknad av påtvingad naivitet, finns med i Allvarsstunder från 1903. Boken med den förföriskt vackra titeln författades som en lärobok. Den var ett konkret uttryck för Emilia Fogelklous sökande efter att formulera en äkta och livsnära religionssundervisning.
I klassrummet på den pedagogiskt nyskapande Göteborgs högre samskola fick i början av förra seklet den unga lärarinnan fria händer. Ellen Keys då nyutkomna Barnets århundrade var något av en helig skrift på läroinstitutionen, som dessutom var konfessionslös i sin religionsundervisning – mycket ovanligt på den här tiden. Influerad av Keys epokgörande nya idéer om barnets rättighet att fritt utveckla sin individualitet och personlighet, bjöd Emilia Fogelklou in eleverna till ett förutsättningslöst samtal om andlighet som stod i stark kontrast till den svårsmälta dogmatik och torra moralkakor som var den själsliga näring som vanligtvis serverades i skolans värld vid den här tiden.
Emilia Fogelklou sökte utveckla en mer lustbetonad hållning till tro genom ett egalitärt förhållningssätt i klassrummet. Hennes pedagogik utgick mer ifrån den rikedom som fanns i den andliga erfarenhet som lärare och barn delade med varandra snarare än den återvändsgränd som tidens mer eller mindre auktoritära teologiska rättvinkladhet kunde erbjuda.
Oumbärligt för undervisningen var, förutom religiösa urkunder även konsten, musiken och givetvis också skatter från litteraturens och poesins världar, allt som inspirerade människan att komma i kontakt med sin inre grundton, med sin egen inre erfarenhet, sin egen inre auktoritet.
Det pedagogiska pionjärsarbete som Emilia Fogelklou i början av seklet utförde i skolan kom hon under efterföljande decennier att gestalta på andra håll i samhället, dels inom ramen för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstads liv och verksamhet, dels inom Vännernas samfund, Kväkarrörelsen, som hon var med om att etablera i Sverige.
Den genomgående tankegången och utgångspunkten i båda dessa sammanhang var att det varje människa finns ett inre ljus, en gudomlig låga som vill leda genom livet, och att detta ljus, denna inre ledning är den främsta källan till kunskap om Guds verklighet.
Lite modstulet kan jag konstatera att något väsentligt har gått i baklås i fråga om synen på religionens plats i människors liv i vårt samhälle i vår tid. I ljuset av min egen samtid framstår Emilia Fogelklous hängivna hållning till bildning och andlig fördjupning som två livsnödvändiga förutsättningar för att vi som människor skall kunna bottna i våra liv, i våra egna unika personligheter, som en djärv vision. Det var den inre erfarenhetens auktoritet som bar Emilia Fogelklou livet igenom.
Ewa Lindqvist Hotz
