December firas i kyrkan med nytt kyrkoår. Predikotexterna talar om fredsfursten som kommer ödmjuk, ridande på en åsna, samtidigt som börsens bästa decemberaktie i 15 år i sträck har varit Saab, tillverkaren av krigsmaterial.

”I ringhet kommer han” står det i den gamla profetboken, det firar vi med årets största köpfest. Nu öppnar lyxproduktföretagens marknadsavdelningar sina reklambudgetar på vid gavel. Livsstilsbilagorna och medias stilprogram berättar om vilka lyxprodukter vi måste ha för att passa in i tidens normer och ideal. Det gäller att vara duktig och sexig, och om det inte hjälper kan vi låta högsta dosen av antidepressiva läkemedel, högsta dosen av Sobril, fylla ut klyftan mellan vad jag är och vad jag borde vara.

På börsen laddar finansmännen för att låta champagnekorkarna smälla. Av de sista tio årens decembermånader har nio slutat på plus. Stora kursuppgångar föder nya uppgångar. Då är det inte läge att påminna dem om hur världskonjunkturen pumpas upp med hjälp av Feds räntesänkande värdepappersköp på motsvarande 561 miljarder kronor i månaden. Då vill de inte lyssna till varningar om vår egen lilla bostadsbubbla som förser den inhemska marknaden med lånade pengar.

Riksbankschefen varnar för att bankerna blivit i första hand ”bolånebanker” och hotar utlösa en systemkris. Risken att krisen i Spanien eller Irland upprepar sig i Sverige ökar i takt med stigande bolånekostnader. När de utländska bankerna först börjar höja räntorna för svenska banker och till sist inte vill låna ut alls, då är krisen här. I Sverige har de totala skulderna stigit från 429 procent av BNP år 2007 till 490 procent 2012, ändå har BNP per capita stått stilla. Vi investerar inte, vi bygger bubblor och konsumerar importerad lyxkonsumtion, i en skuldsatt medelklass.

Girigheten försvann ur de bibliska skrifterna i samband med nyöversättningen år 2000, men den försvann inte på marknaden. Där skördar den ständigt nya segrar. Medan de anställdas del av företagens vinster stadigt sjunkit i flera decennier har det översta chefsgarnityret tagit för sig allt mer. Men för dem som varken har jobb, bolån eller elegant diversifierade aktieportföljer öppnar sig inte julmarknaden med tingel och tangel. Fattigpensionärer, A-kassekunder, sjukskrivna och tiggande romer göre sig icke besvär.

Staffan var en stalledräng sjunger vi glatt i kyrkorna. ”Han såg den ljusa stjärnan” och berättade för sin herre om en ny ordning som skulle komma. Men Herodes, som var hans herre, trodde honom inte. Han fann det lika otroligt som att den stekta och uppskurna tupp han hade framför sig skulle kunna flyga upp och gala. I det avseendet liknar han dagens finansfurstar och bankmän som negligerar alla varningssignaler. Också de ”sticker hellre ut ögonen” på dem som ser bostadsbubblan än de granskar effekterna av sin egen bonusjagande bolåneprofil och ändrar systemets krisdrivande orsaker.

Marknaden har ockuperat julens budskap och undanhåller nyheten om behovet av ett systemskifte och ett slut på marknadens tyranni. Men påven Franciskus tolkar det glada budskapet på nytt. I konkreta ord uppmanar han världens kristna att bekämpa ekonomins ansiktslösa diktatur, som saknar målet att vara mänsklig, och han vill uppvigla kyrkan att slåss mot fattigdomen för att återta budskapet om fredsfursten ”Denna ekonomi dödar”, är hans budskap. – “Det rådande ekonomiska systemet är i sin rot orättvist...” – ”Det är otroligt att ingen upprörs av att en gammal man fryser ihjäl på gatan, medan en nedgång på börsen på två punkter vållar rubriker”, säger påven.

När ska våra politiker våga bekämpa detta tillstånd av ojämvikt där marknader och finansspekulationer styr världen och hindrar staternas kontrollmöjligheter att verka för det allmännas bästa. När ska skapelsens rikedom fördelas rättvist, fångarna befrias och de förtryckta få frihet? Det är julens fråga.