I december förra året nådde den senaste seriesnackisen även mig. Det var den norska webbserien Skam som äntrade mitt liv med en virvelvind. Äntligen kände jag. Ett halvår senare har jag inte missat ett enda avsnitt. Och inte heller tänker jag missa ett avsnitt det lovar jag. Serien som på många sätt porträtterar den trygga medelklassbubblan är en påminnelse utan dess like till den miljö jag själv växt upp i. Jag känner igen mig i villaförorterna, i samtalen, i utanförskapet men också innanförskapet tonåren förde med sig. Jag känner igen mig, men saknar det inte.

Skam är anpassat direkt för webben och skapat av NRK. Serien skildrar ungdomens vänskap, relationer, sexualitet, klassfrågor och religion och är anpassad för att följas inte enbart i webformat utan även på sociala medier. Nästan alla karaktärer i serien har egna konton på Facebook och Instagram där de integrerar med varandra. Följaren ges en unik möjlighet att följa karaktären i realtid.

Länge har jag sökt efter något som Skam. Olika amerikanska tv-bolag har gång på gång producerat serier tänkt att jag borde identifiera mig med. Först var det The O.C, en följetongare om tonåringar i överklassområdet Orange County utanför Los Angeles – sen kom Gossip Girl på samma tema, men utspelar sig på övre Manhattan. Skam som fokuserar på tonåringar vid Oslos elitskola Hartvig Nissen borde kanske inte skilja sig så mycket från de ovanstående serierna. Men det gör den. Inte minst kring den hajp som skaparna skapat med sin fjärde och senaste säsong. Skams säsonger följer en av seriens centrala karaktärer och portätterar de utmaningarna som vanliga tonåringar möter i sina dagliga liv, det kan vara ensamhetens starka känslor, skumma förhållanden, kärlek och religion.

I den fjärde säsongen låter skaparna oss följa karaktären Sana Bakkoush, en hängiven muslimsk tjej som är en favorit hos fansen för hennes mörka läppstift, hårda vitsar och rapp intelligens. Sana skiljer sig från sina kamrater, hon bär hijab, super sig inte full och ber fem gånger om dagen. Hon är annorlunda, på ett bra sätt, och det skiljer sig skarpt från seriens tre första säsonger. Serien blir djupare och förhåller sig bra till den samtid vi lever i. Det blir den personliga berättelsen som skolar oss om islam. Jag älskar det.

Tyvärr har jag förstått att islam kan kännas främmande. Ledarskribenter, religiösa ledare och politiker envisas att påtrycka gång på gång om islam som något hotfullt, läskigt, farligt och andra nedvärderande termer. Jag lärde känna islam först när jag var sexton innan dess var det bara något historieböckerna tog upp, för där jag växte upp fanns det få eller inga muslimer. Det skapade ett tomrum som tillät annan fakta att ta vid. Ville jag lära mig om religionen fick jag förhålla mig till andra- eller tredjehandskällor. På gymnasiet däremot kom jag i kontakt med Sana, eller inte Sana i sig, men ungdomar som Sana, ungdomar som mig fast med en annan religion. Vi skapade forum där vi vågade ställa alla de frågor vi undrat. Det personliga mötet där och då blev för mig ingång till ytterligare studier i religion.

Jag önskar att jag mött detta tidigare samtidigt som jag också är belåten att fler nu får möjligheten att göra det. För Sana låter oss förstå vad det innebär att vara ung muslim idag. Hon visar oss skillnaderna mellan ungdomar men också dess likheter. Hon lär oss om bön, ramadan och gudsfruktan. Hon lär oss om identifieringsmekanismer. Men hon visar mig också hur det är växa upp som tjej i dagens Norge.

Seriens dragningskraft mot mig, mot äldre och framförallt mot ungdomar bevisar återigen att ungdomars framtid är nu. Dess solidaritet och den medkänsla de har mot varandra är något vi äldre saknar.  Om Sana lär mig om islam lär Skam mig att fortsätta tro på ungdomars drivkraft att förändra och påverka samhället till det bättre.

Jag beordrar alla att se Skam för det är dags att vi lär oss lite om vår samtid!