Den som tror bär på sanningen – de andras uppfattning är endast en alternativ sanning. Ärligt, ibland har jag svårt att förstå hur en kan vara så övertygad i sin religiösa tro.

Min sanning & andras

Elias Carlberg

Den som tror bär på sanningen – de andras uppfattning är endast en alternativ sanning.

Ärligt, ibland har jag svårt att förstå hur en kan vara så övertygad i sin religiösa tro. Paradoxalt nog har jag minst lika svårt att förstå hur en inte kan vara övertygad. Ur aspekten att tro är en utav de starkaste maktutövningarna i världen – hur det används moraliskt och politiskt blir jag ibland orolig över dess inverkan, men det personliga, andliga och estetiska användandet av religiös tro bidrar snarare till att stärka min tro. Att tro är för mig är en alternativ sanning – där alla har svaret.

Religiös tro är för många det mest grundläggande i livet. En trygg plats att stå på. Där tron är föreställningar för det andliga livet som uppfattas som sanna eller om att praktiskt utföra sin religion i gärningar. Tro tar sig i uttryck i en central hållning en kan ha gentemot påståenden eller i mötet mellan människor. Det finns också en typ av, vad vissa anser vara en felaktig typ av tro, som är övertygelsen på övernaturliga företeelser, svart magi eller spöken. Eller bokstavstron, att en följer den exakta formuleringen i en religiös text. Därmed innebär tro att både söka efter sanningen samtidigt som en lever efter uppfattningen om den gudomliga verkligheten.

I mötet med religioner är det många som funnit sanningen. En sanning som för den som utövar den är rätt – medan de andra, som också fått veta sanningen, besitter alternativa sanningar. I det mötet påminns jag om när jag för några år sedan påbörjade min fil kand i religionsvetenskap och hur en föreläsare beskrev tro som ett smörgåsbord. Där vi kan tänka oss ett bord fyllt med religiös dogmatik, värderingssätt och moraliska lösningar.

Ur detta bord kan vi ta vad vi vill till just vårt sätt att tro. En kan ta ett sätt att be från judendomen, ett sätt att resonera från buddhismen, en högtid från sikhismen eller den heliga anden från kristendomen osv. Detta gör tron till individuell och till vår. Tron blir till ens sanning, men i mötet med oliktänkande är den alternativ.

Religion å andra sidan är en tro grundad i föreställningen om gud(ar), andliga väsen eller vad en kan säga är övernaturliga fenomen. Det rymmer flera olika gudsbilder där de nästan alla menar ha en rättvis och korrekt beskrivning av gud och det gudomliga. I religionen blir guden, gudarna eller annan andlig verklighet ofta upphöjd över mänskligheten och till skapare av jordelivet. Detta förmedlas för den religiöst troende i sanningar nedskrivna i ens heliga texter och med hjälp utav profeter.

Vi människor uttrycker vår religiösa tro enligt den sanning som tillhör vår verklighetsuppfattning. Där vissa uppfattar verkligheten som finns oberoende människan – medan andra menar att verkligheten är något skapat av oss. Den enes religion är således en sanning om jordens under och historia – den andras i sin tur blir en alternativ sanning.

För mig är religionen en påminnelse om historien, en sanning skapad med utrymme för tolkningar för mänskligheten att tyda. Tro å andra sidan är min sanning och mitt synsätt. Tron är ett av de verktyg jag tar med mig i livet med dess motgångar och framgångar. Det är så jag väljer att se på världen – ur min aspekt är det min sanning, men i mötet med en annan är det förmodligen en alternativ sanning.

2 kommentarer på “Min sanning & andras

  1. Torgny Rabe skriver:

    Jag skulle vilja uttrycka det så här: Vi troende är alla mystiker som tror med hjärtat på den sanning som vårt förnuft säger oss, men som inte kan bevisas (eller motbevisas). Tron är alltså förnuftets förlängning; det är förnuftigt att tro och det är oförnuftgt att inte tro!
    Mvh, Torgny Rabe

  2. Olle skriver:

    Elias – du skriver ”Tron är ett av de verktyg jag tar med mig i livet med dess motgångar och framgångar.”

    Så du har din ihopplockade tro för din egen skull? Relativistisk, konstruktionistiskt och andligt nyliberal gödande ditt ego – låter det som.

    Magnus Malm berättade på ett seminarium för en tid sedan att hade fått frågan om man får tro vad man vill. Han svarade då: Ja, man får tro vad man vill. Men kyrkan tror inte vad som helst!

    En kristen lever ju ytterst av Jesus tro, inte vår egen. Inte som ett pragmatiskt litet verktyg, som du skriver, utan som en aspekt av Kristi kärlek! Sanningen är ju verkligheten sedd ur Guds perspektiv och således inte helt tillgänlig för oss. Men den kom till oss i form av uppenbarelsen.

    Kristi kärlek hittar du inte överallt på det smörgåsbord du beskriver! Såtillvida du inte tar miste på din kärlek och Guds kärlek.
    /O