En pojke i tioårsåldern mäter med säker blick ut den perfekta pinjeträdsklykan. Han instruerar sin kompis, berättar om vilka trädslag som lämpar sig. Knyter med van hand fast gummibanden och läderbiten där stenarna ska vila. Slangbellan blir kraftfull. Han träffar nästan en fågel i mörkret.

Pojkarna skjuter mot stora platta kaktusplantor där de skurit ut ögon, näsa och munnar. När en planta blir för illa åtgången lagar de honom, den förmänskligade kaktusen, med svart isoleringstejp. Runt om ligger havet, familjens försörjning.  Pappa är fiskare, liksom farfar var. Pojken tål inte havet, blir sjösjuk. Men det går över tröstar pappan. Du kan härda din mage genom att stå på pontonbryggan när det blåser.

Farmor rensar bläckfisk med händerna svarta av bläck. Pojken sörplar ljudligt när han äter sin spaghetti, ställer lillgamla frågor till sin pappa, får en lapp för sitt friska öga för att tvinga hjärnan att använda det dåliga, och därigenom stärka det. Han ser småtöntig ut i sina runda glasögon som hela tiden hamnar snett och måste rättas till, men ingen retar honom. Hans barndom är som hämtad ur en nostalgisk roman, med naturen som en oändlig lekplats, en familj ger både omsorg och frihet, och utan några skärmar eller knappar eller sociala medier som stör.

De karga, vackra bilderna konstaterar ändå en sorg. Över mamman som inte syns till? Var är hon? Eller över rapporterna från den lokala radiostationen. Idag räddades 60 människor. 35 kroppar har hittats döda. Sen spelas den ena italienska schlagern efter den andra. Lite senare ringer farmor in och önskar sin favoritlåt och att vädret ska bli bättre så att sonen kan fiska igen.

Pojken besöker läkaren. Han är allergisk ,men det är inte problemet. Istället undrar han varför han ibland inte får luft. Det känns som att han inte kan andas.

Läkaren, den enda som finns på ön, förstår honom mycket väl. Det är bara ängslan. Du är orolig, säger han till pojken. Det är kanske ångest, säger pojken.

Ön där pojken bor heter Lampedusa och är ungefär lika stor som Gotska sandön. Runt 400 000 flyktingar har tagits emot de senaste åren, cirka 15 000, kanske fler har hittats döda. Filmaren Gianfranco Rosi har vistats där under lång tid, lärt känna pojken, Samuele, och läkaren, Pietro Bartoli.

Han har gjort en stillsam men starkt uppfordrande filmberättelse om en verklighet som vi känner till, men inte känner. Det är en verklighet som pågår dag ut och dag in. Alla vet om den men ingen orkar eller klarar av att förändra den. Inte heller lokalbefolkningens och flyktingarnas världar möts. Så fort människorna är räddade förs de till ett läger, och så vidare till fastlandet. Kontakten med de som bor på Lampedusa inskränker sig till de som arbetar på räddningsfarkosterna. Och så läkaren Bartoli.

Farmor suckar när hon hör siffrorna över döda kroppar räknas upp på radion. Stackars krakar, säger hon och fortsätter sina bestyr i köket. Ungefär som vi själva gör här hemma. Rapporterna skär hål i våra hjärtan men samtidigt – livet rullar på. Alla våra måsten, våra egna barn, våra egna behov, våra egna liv.

Samuele är ett lyckligt lottat barn jämfört med dem som kommer med båtarna. Spädbarn, tonåringar, föräldrar, gamlingar. Skuggfigurer som mödosamt tar sig i land efter helvetesdygn på havet, en aldrig sinande ström. Vi lär inte känna dem, de passerar bara kameran med sina uttorkade kroppar, tomma blickar, hud sönderfrätt av bensin och saltvatten. Många är döda. Kameran skildrar även dem.

Öborna har levt med flyktingströmmarna i tjugo-trettio år. De senaste åren kommer allt fler. Såklart att det påverkar livet på ön även om livsrytmen är densamma som alltid. Fiska när vädret tillåter, jaga fåglar, äta pasta. Bädda sängen minutiöst varje morgon, kyssa Madonnan.

Vetskapen om alla dessa människors öden över dödens hav. Vad gör den med oss?

Samuele konstaterar sin ångest. Bartoli konstaterar att han sett alltför många döda, men att han måste fortsätta arbetet.

Den här gången kan ingen säga efteråt att vi inget visste, att vi inte förstod. Detta pågår här och nu och den som inte ser gör ett aktivt val. Att vi inte har lagliga vägar in till Europa för dessa människor är en skam.